På den lilla vanliga människans sida.

I förra veckan höll Göran Hägglund ett mycket bra inledingsanförande på Kristdemokraternas Riksting. Hägglund markerade tydligt mot den kulturradikalism som tillåtit breda ut sig på universitet, på ledarsidor och i vissa politiska (läs liberala och socialistiska) kretsar under de senaste decennierna. Att det existerar rätt och fel eller att det finns värderingar som faktiskt är moraliskt mer gångbara än andra har konsekvent förnekats av dessa värderelativismens förkämpar.  Mot detta är kristdemokratin det tydligaste alternativet. Hägglund tog också upp ett kanske lite ovanligare ämne i sammanhanget nämligen stadsbyggnation.  Detta kan ses som ett talande exempel på det förakt för historien och kulturella värden som socialdemokratin givit uttryck för under 1900-talet. Dessa kanske inte alltid går att mäta i absoluta ekonomiska termer, men dessa ovärderligheter  bör ändå beaktas i samhällsutvecklingen.

”Skönhetsvärden och identitetsvärden går inte att mäta och räkna. Men de går definitivt att känna. Socialdemokraterna var drivande i denna förstörelse. Deras förakt för folkviljan och svensk kulturhistoria var total. Och det har de egentligen aldrig ställts till svars för. Men heller inte, ska sägas, de borgerliga partier som bidrog till eller accepterade politiken. Man la sig i stort sett platt.

I en del kommuner blev det strid. Men helhetsbilden är inte hedrande, och kanske är det därför vi aldrig har haft en ordentlig självkritisk diskussion kring vad som hände. Från höger till vänster har man varit allt för mycket överens. Kan vi i Sverige med handen på hjärtat säga att vi har lärt oss av misstagen? Att vi numera alltid är aktsamma om våra gemensamma rum?”

Frågor som dessa bör ges utrymme i den politiska debatten, hur viktig den jobbskapande politiken är. Detta är ytterligare ett exempel på hur viktig kristdemokratin är i alliansen gentemot de socialliberala partierna. ”Ovärderligt” är ett bra begrepp som ringar in den respekt för gemensamma kulturella och historiska institutioner som förvaltarskapstanken föreskriver och den övertygelse om att det finns rätt och fel som är grundläggande byggstenar i kristdemokratin.

Bland de viktigaste besluten som fattades på Rikstinget kan nämnas avskaffandet av TV-licensen och vi uttalade också en vilja till snabbare förenkling för småföretagande i landet, än vad som hittills varit fallet. Alliansregeringen bör skynda på utvecklingen på det här området. Det kan också nämnas att undertecknad förde Göteborgsdistriktets talan i de familjepolitiska motionsområdet. Detta kan beskådas här.

I sitt tal i Almedalen fortsatte Hägglund på det inslagna spåret. Han talade om både kultur- och människosyn. Därtill tog han upp frihetsbegreppet utifrån ett kristdemokratisk perspektiv. Kristdemokratin är ingen förbudsideologi och vi ser att människans frihet enkom kan förverkligas  som en relation med andra. En människa på, eller som, en öde ö är inte fri helt enkelt. Att interagera med omgivningen i en respektfull miljö som bland familj, släkt, vänner eller kanske en förening är vad kristdemokratisk frihet går ut på, inte att isolera sig från omgivningen eller att bara låta staten styra tillvaron som i socialdemokratins samhälle. Respekten för den enskildes val och vanliga människors rätt att leva sina liv som de vill, hur ”Svensson-aktiga” de än uppfattas av popvänstern och kulturradikala ledarskribenter, det är vad den frihetliga kristdemokratin går ut på. Vi står på den lilla vanliga människans sida! Politikers roll är att uppmuntra människors positiva sidor och inte att lägga sig i hur de vill utforma sin vardag.

(ur rikstingstalet)
”Strävsamma hyggliga människor ska inte behöva tåla att bli föraktade för sin livsstil. Man är inte sämre för att man bildar familj, har ett hederligt jobb och ser fram emot semestern. För att man är som folk är mest”.

Denna ingångsvinkel är mycket sund och en rilig utgångspunkt för en kristdemokratisk valframgång 2010.  Detta är också något som förs fram på DN-debatt. Martinsson pekar på att Kristdemokraterna har en enorm potenatial som det nya borgerliga partite för väljare som inte känner i igen sig i den socialliberala soppan i mitten. Om Hägglund fortsätter i den riktning som de två ovan nämnda talen anger så är vi på god väg.

EU-kampanj, Riksmöte och Iq-tävling.

EU-valskampanjen är i full gång och det saknas aldrig arbetsuppgifter så här en och en halv vecka innan valdagen. I måndags var Ella Bohlin och Alf Svensson i Göteborg och kampanjade tillsammans med oss i vsltältet på Kungsportsplatsen. Idag anordnade KDU en kampanj mot människohandel i Göteborg och skolbesök genomförs frekvent. Det händer mycket för tillfället inom politiken. Samtidigt hade vi en heldag med stadsdelsnämnden igår med anledning av budgetarbetet inför nästa år. Det märks tydligt av i SDN-sektorn att den ekonomiska nedgången är ett faktum och även om nämnden jag sitter i har klarat sig relativt bra så är besparingarna kännbara. Alla områden drabbas av besparingar dessvärre. Det enda som är glädjande är att man börjat diskutera sammanslagningar av stadsdelsnämnder i Göteborg, vilket sannerligen är på tiden. Att ha 21 nämnder, med alla kostnader detta innebär i form av förvaltning och byråkrati, i en stad som Göteborg är alldeles för mycket och innebär inte att skattebetalarnas pengar används på optimalt sätt. Intresset för SDN-politik hos medborgarna talar också för att de fördelar ur ett demokrati- och närhetsperspektiv är ytterst diskutabla om de ens existerar. Kriser kan alltså medföra det positiva att man tvingas effektivisera i organisationen och verksamheterna, även om omställningarna i sig kan vara nog så prövande.

I helgen tog så undertecknad och ca 200 andra KDU:are från hela landet en paus i EU-valskampanjen för att åka på Riksmöte i Växjö. Det hela var mycket väl arrangerat både vad gäller lokal, mat och inte minst RM-festen. Stor eloge till Olofsson och övriga arrangörer. Många kloka beslut fattades under helgen där beslutet kring att utreda effekten av kommunaliseringen av skolan naturligtvis är ett av dem som jag själv är mest nöjd med i egenskap av motionär i frågan. KDU anser numera att man i ett första steg bör utreda effekten av kommunaliseringen och i ett andra steg ställa sig öppet för ett eventuellt återförstatligande av de offentligt drivna grund- och gymnasieskolan. Mycket pekar på att förluster i fråga om kvalitetssäkring och lika förutsättningar oavsett vilken kommun en elev bor i gjordes i och med kommunaliseringen. Läraryrkets status försämrades också, vilket får negativa konsekvenser för lärarnas möjligheter att i kraft av sin profession utöva yrket. Undersökningar som Lärarnas Riksförbund har gjort visar också att såväl föräldrar som lärare tror att det skulle vara en fördel om staten åter blev huvudman för den offentliga grund- och gymnasieskolan. Subsidiaritet för en kristdemokrat borde i det här fallet innebära att beslut fattas på lägsta effektiva nivå, d.v.s. staten. Hoppas att KDU nu kan börja lyfta denna viktiga fråga.

KDU tog också ställning för att biståndspolitiken ska inriktas på kvalité och inte kvantitet. Vi beslöt att ge förbundsstyrelsen i uppgift att utreda hur vi kan utforma en biståndspolitik som har vissa specifika mål för ögonen istället för att ta sin utgångspunkt i hur stor andel av BNP som ska gå till bistånd. Detta är ett viktigt principiellt ställningstagande som syftar till att på ett smart sätt omsätta syskonskapstanken i praktiken. Det finns så pass många skräckexempel i den svenska biståndspolitiken under de senaste decennierna på hur det kan gå när resurser hamnar på fel ställen att utgångspunkten istället bör vara vilka mål vi vill uppnå, istället för en vissa procentsats. Den sistnämnda principen är inget mål i sig, utan ofullkomlighetstanken gör att vi ständigt måste vara beredda att omforma de praktiska lösningarna, men grundprincipen är alltjämt syskonskap.

Det är också glädjande att KDU vågar profilera sig i frågor som rör lag och rätt. Tidigare i år släpptes en ny rapport där brottsoffret är i fokus och det förebyggande arbetet med familjen i centrum. På riksmötet beslutade KDU att ansluta sig till principen om att om en person visar så dålig moral att han eller hon efter upprepade repressalier från samhällets sida ändå fortsätter att begå grova brott så bör vederbörande bestraffas med straffskalans högsta straff för det tredje specifika brottet. Det är helt rimligt att den som inte visar någon vilja att sona brott, utan fortsätter att förorsaka enskilda människor och samhället i stort lidande bör straffas därefter. Denna princip finns på andra ställen i lagstiftningen och det finns inget oetiskt i detta. Alla människor ska ges möjlighet till förlåtelse, men tar man inte den chansen så bör samhället reagera. För att uttrycka det hela enkelt; att begå ex en misshandel kan bero på omständigheterna och bör förlåtas, men att begå tre är att falla in i ett mönster och man bör behandlas därefter. Detta är ett viktigt etiskt ställningstagande för brottsoffrets upprättelse!

Riksmötet antog också ett nytt integrationspolitiskt manifest. Hela skriften är mycket välskriven och bra formulerad där öppenhet och tolerans är i fokus, men vi vågar också prata om vikten av en gemensam etisk grund och kännedom om det svenska kulturarvet för ett pluralistiskt Sverige byggt på samhällsgemenskap. Programmet betonar också vikten vid att asylprocessen görs mer rättssäker. Processen kan börja redan på ambassaderna i de länder som flyktingar kommer ifrån. På så sätt minimeras utrymmet för människosmugglare och hela processen görs mer rättssäker och human. Vad gäller integrationspolitiken så är alltjämt det främsta medlet för en lyckad sådan att människor som kommer hit får arbete. Alliansen har öppnat upp för med arbetskraftsinvandring, vilket är mycket bra, och i samband med detta kan också vissa krav på försörjning vi anhöriginvandring ställas. Även i detta fall gäller principen om att ställa krav är att bry sig och de är till för att underlätta för hitflyttande människor att bli en del av samhället. Flyktingar är naturligtvis exkluderade från detta krav. Jag tycker hela grundsynen sammanfattas bra i med orden ”KDU anser att ett steg i integrationsprocessen är att komma till insikt om att ingen kultur är perfekt. Det är därför viktigt att utgå ifrån den enskilde personen”. Med detta som grund kan vi skapa ett samhälle präglat av öppenhet, men vi får heller inte vara rädda att markera mot grupper vari enskilda personer kränks. Sammantaget var det hela ett lyckat riksmöte enligt min mening, som mestadels präglades av positiv stämning.

Till slut kan också nämnas att KDU-Avenyn vann den s.k. IQ-tävlingen. Vi är helt enkelt en skarp lokalavdelning!

Nu gör vi vårt bästa för att Kristdemokraterna gör ett bra val till europaparlamentet. Sverige behöver EU och EU behöver Kristdemokraterna.

Att inte lära sig av historien; vänstern och den ekonomiska politiken.

Trots det dystra konjunkturläget så har Sverige  en alliansregering som lyckats pressa tillbaka statsskulden och har statens finanser i ordning och balans. Att vi i högkonjunktur lyckades, till skillnad från den förra s-regeringen, pressa tillbaka arbetslösheten har gjort att Sverige står väl rustat inför den ekonomiska recessionen. Detta är viktiga förutsättningar för en långsiktigt god och stabil ekonomiska utveckling i vårt land. Att underbalansera statens eller kommunernas budgetar för att på så sätt stimulera ekonomin i har vi av historiska erfarenheter lärt oss inte är en hållbar strategi på sikt, då detta urholkar statens ekonomi och därmed undergräver stabiliteten i hela systemet. De flesta seriösa bedömare ser nog exempelvis USA:s eller Japans statsskulder som stora problem på sikt.

I Lars Ohlys värld ser allt dock annorlunda ut. Han uppmnar nu svenska kommuner att bryta mot lagen och underbalansera sina budgetar för att på så sätt bedriva konjunkturpolitik.

”- Genom att inte låta sig styras av orimliga ekonomiska regelverk räddar man lärare och vårdbiträden från uppsägning. På så sätt får Malmös innevånare en bättre välfärd och samtidigt bekämpas arbetslösheten och den ekonomiska krisen”.

Att kommunerna inte får spendera mer pengar än de faktiskt har är tydligen ”orimliga ekonomiska ramverk”  enligt Ohly. Det är bedrövligt, men samtidigt klargörande, att se hur vänstern än en gång visar att socialismen lever och är vägen till ekonomisk statgnation och förfall. Man skulle kunna dra resonamnegt ner till ett hushålls- eller individplan för att få lite perspektiv på frågan. Privatpersoner kanske också ska börja leva över sina tillgångar och underbalansera sina budgetar om Ohly får råda dem? Detta stimulerar ju ekonomin! Eller vänta nu…var det inte just det som startade den finanskris som vi nu ser världen över? Jo, just det. Man kunde ju önskar att lärdomen av haveriet på den amerikanska bolånemarknaden borde vara att ingen bör leva över sina tillgångar. Vänstern visar än en gång att de inte lärt någonting av historien. Samtidigt har Ohly mage att stå och anklaga ”dogmatisk marknadsliberalism” för att ha orsakat krisen. Vilken verklighetsuppfattning! Men detta är kanske just vad det innebär att vara en god socialist enligt Ohly; stämmer inte verkligheten med teorin och ideologin så är det den sistnämnda som gäller. Tänk en sådan människa som minister…

Förutom en totalt världsfrånvänd uppfattning om ekonomi så visar Ohyls uttalande på ett bristande respekt för rättstatens grundprinciper. Kommunerna är nämligen förbjudna att underbalansera sina budgetar, men detta behöver man tydligen inte bry sig om enligt Ohly. Vilken är nästa lag vi kan ignorera i ideologins namn?

Ohly har i ett uttalande lyckats både visa på hur hans politik skulle köra ekonomin i botten och åsidosätta rättssamhället. Imponernade eller hur? Samma gamla socialism som alltid.

Tydlighet är vad som behövs.

I ”Studio ett” diskuterades Kristdemokraternas framtid och inriktning där Gert Gelotte, Nina Ekelund och KDU:s förbundsordförande Charlie Weimers deltog. Gelotte, som är ledarskribent och politiskt kommentator på liberala GP, menade att det inte finns plats för ett parti med traditionella borgerliga värderingar i svensk politik, vilket Weimers bemötte på ett klarsynt; bullshit! Att den enda möjliga politiska inriktningen för borgerliga partier skulle vara någon form av mittenpolitik med socialliberala förtecken är att kraftigt missbedöma det politiska landskapet. Sympatin för värden som familj, eget ansvar och en rättvis rättspolitik med brottsoffret i fokus torde vara tämligen stort hos svenska folket, varför bedömningen att ett parti med traditionella borgerliga värderingar inte har någon plats i det svenska politiska landskapet är just bullshit! Weimers var överlag mycket tydlig i debatten och nästan kaxig, men på ett sympatiskt och resoneranade sätt. Mer av den sortens tydlighet är exakt vad Kristdemokraterna behöver för att lyfta till den nivå som partiet förtjänar och har potential till.  Det är ingen hemlighet att moderaterna är det parti tjänar mest på allianssamarbetet och det blir därför viktigt för ett litet parti som Kristdemokraterna att sticka i ett antal frågor och på så sätt framstå som spetsiga, vilket Nina Ekelund har rätt i. Att flytta sig närmare den socialliberala soppan i mitten torde dock inte vara den rätta vägen, där är trängseln redan stor nog. Istället är ett värdeorienterat och ickeliberal kristdemokratiskt parti det mest realistiska alternaitvet. Vi har en roll att fylla i allianssen och svensk poltik i övrigt där vi med etiken som ett raster på sakfrågorna kan lyfta debatten att handla om annat än endast full sysselsättning, med all respekt för hur viktig den frågan är.

Weimers sammanfattar sin vision för den svenska kristdemokratin på följande sätt:

”Värdeorienterat – men icke-konfessionellt.
Modernt – men inte socialliberalt.
Borgerligt – men inte allmänborgerligt”.

Vilka frågor kan då vara lämpliga att priorietara? Mitt tips är sociala frågor främst i form av familjepolitiken, som är hjärefrågan dagsläget. Detta politikområde är också nära kopplat till rättspolitik, där vi dels kan jobba förebyggande genom familjpolitiken, men också med påföljder och fokus på brottsoffrets utsatthet. Man skulle också kunna tänka sig att försvarspolitiken gavs en mer framsträdande roll, med tanke på att moderaterna tycks ha abdikerat från detta politikområde.

Egoism och familjefientlighet? Nej tack!

Familjefientligheten gör sig åter hörd i den offentliga debatten. Cecilia Gyllenhammar och Gudrun Schyman menar att skilsmässor är något bra och att denna uppluckring av familjen är ett sundhetstecken i tiden. KDU:s ordförande Charlie Weimers har redan skrivit ett mycket bra inlägga i frågan i polemik med Gyllenhammar. Weimers menar att

” Familjen har sina fiender, och antingen tillhör Gyllenhammar dem eller så försöker hon endast rättfärdiga den skilsmässa hon just gått igenom. Alldeles oavsett är vi många som är trötta på att se samhället svika såväl föräldrar som barn. Det är dags att vi börjar diskutera hur vi kan stärka familjens roll i samhället, både i sig själv och som norm”.

Tydligare och bättre än så kan det knappast sägas. Sverige behöver en tydlig kurs mot ett familjevänligare samhälle.  Skulle istället det levnadssätt som Gyllenhammar förespråkar blir norm har vi en destruktiv och närmast kuslig utveckling framför oss:

”Jag tänker inte sluta ge upp, jag ska våga gå in i nya äventyr precis som jag gjorde med min man Fredrik, vi träffades, förlovade oss på ett par veckor och gifte oss snabbt. Många säger; lär dig nu, bli mer försiktig. Men jagsäger: Livet är så kort, njut av det, NU och våga”.

Den personliga njutningen och blinda individualismen tycks vara den enda norm som ska styra människors handlande. Detta är ett närmast hedonistiskt synsätt där ideal som ansvarstagande och kontinuitet inte har någon plats. Det finns inget ädelt eller konstruktivt i detta, utan det skulle endast leda till ett än mer fragmentariserat samhälle med mindre gemenskap och mer egoism. Detta står i motsats till kristdemokratiska tankar som syskonskap och värdet av de små gemenskaper.

Vi Kristdemokrater har alltid värnat familjen och barns rätt att växa upp i ett socialt och biologiskt sammanhang med båda sina föräldrar. Vi VET att de barn som växer upp i en sådan miljö tenderar att må bättre utifrån i princip alla perspektiv senare i livet. Gudrun Schyman talar därför mot bättre vetande då hon säger att:

‘”Det finns många utredningar och forskningar som visar att barn mår bra av att ha föräldrar som mår bra. Om de sedan delar säng, golv och tak är mindre viktigt. Bara barnen känner att föräldrarna finns där för dem, närvarande, uppmuntrande, fulla av oreserverad kärlek”.

Resonemanget har lite med verkligheten att göra och de som verkligen vill värna barns rätt i samhället och skapa en utveckling där människor växer upp till trygga ansvarstagande medborgare bör istället inse den positiva roll som kärnfamiljen faktiskt spelar. Lite tillspetsat skulle man kunna hävda att de som inte vill verka för ett familjevänligare samhälle för en direkt oansvarig politik som huvudsakligen utgår ifrån vissa vuxna människors vilja att leva ett självständigt, för att inte säga egoistiskt, liv med endast det egna jaget i centrum. Vi kristdemokrater står för en annan form av valfrihet som inte syftar till att bryta ned de små gemenskaperna, utan främja den äkta och moraliska formen av solidaritet som finns i människors närhet och vardag. Trygga människor blir också mer kapabla att göra självständiga livsval och pröva vilken väg i livet som passar just dem. På så sätt skapar vi ett samhälle präglat av både trygghet och valfrihet, i motsats till den destruktiva from av individualism som skapar isolerade och olyckliga människor. Trygghet i det lilla är trygghet i det stora!

Den aktuella debatten är uppfriskande på ett sätt, då den visar på de tydliga alternativ som finns i dagens Sverige och Västerland.Mot marxistiska och liberala genusvetare, politiker och kulturskribenter står ett alternativ som har en långt mycket mer folklig förankring. Kristdemokraterna har därför allt att vinna på att konfliktlinjen mellan de familjefientliga krafterna och insikten om kärnfamiljens betydelse i samhället, blir tydligare.

Grattis Sveriges studenter.

Sveriges studenter kan nu fira att även de snart kommer att kunna åtnjuta en av mest grundläggande demokratiska rättighterna, nämligen föreningsfriheten. Det principiellt förkastliga och förargliga kårobligatoriet avskaffas från och med den 1 juli 2010. KDU:s utbildningspolitiske talesman Aron Modig formulerar det hela så här:

”- Detta är en mycket god nyhet för Sveriges studenter. Kårobligatoriet har alltid varit fel, eftersom det bryter mot den negativa föreningsfriheten. På samma sätt som det är var och ens demokratiska rättighet att själv välja vilka sammanslutningar man vill vara medlem i, måste studenter förstås också ha frihet att välja vilka föreningar man inte vill tillhöra. Detta självklara resonemang följer man inte idag.”

- Kristdemokratiska ungdomsförbundets grundinställning är att studentkårer inte ska erhålla mer statliga bidrag än andra ideella föreningar, utan de ska i första hand finansiera sin verksamhet genom medlemsavgifter från medlemmar som frivilligt valt sitt medlemskap. Det är positivt att regeringen avsätter betydligt mindre pengar till statsbidrag till kårerna, än vad regeringens utredare föreslog i sitt betänkande, avslutar Aron Modig.

Att utgå ifrån det generella.

Lite i efterhand kan några ord sägas om torsdagens ”Debatt” där villkoren för sjukskrivningar diskuterades. Som tankesmedjan Caputs´s VD Nima Sanandaji påpekade så var själva diskussionens utgångspunkt mycket märklig. Man började i två extrema fall där personer, som det framställdes, drabbats av felaktiga bedömningar och oprofessionellt bemötande. Så kan det nog vara, men är egentligen detta speciellt intressant? För den enskilde har det naturligtvis stor betydelse, men knappast för den allmänna debatten. Det finns alltid fall där personer faller mellan stolarna eller blir oetiskt bemötta oavsett system eller centrala policyutformningar. Systemen är lika ofullkomliga som människan till sin natur och det kommer alltid att uppstå situationer där saker och ting går snett, speciellt ifråga om så komplicerade spörsmål som att bedömma en människas arbetsförmåga. Istället för att utgå ifrån enskilda fall (en mycket liten andel  av  de som får ersättning från försäkringskassans får sin sjukpenning indragen)så borde man ta sin utgångspunkt i en generell problematik som är statistiskt belagd och som är ett mycket mer utbrett fenomen . Det är uppenbart att systemen överutnyttjas i Sverige och ett land med världens friskaste befolkning kan knappast ha världens högsta sjuksrivningstal utan att fusk finns med i bilden. Sanandaji hänvisade också till en undersökning som visar att svenskars attityder till att nyttja bidrags- och försäkringsystemen på ett ohederligt sätt har förändrats till det sämre under de senaste 30 åren. Moralen har helt enkelt urholkats, vilket visar på det nödvändiga i gemensamma värderingar, annars blir resultatet detsamma som i det klassiska dilemmat med allmänningens tragedi. Om tilliten mellan medborgarna om ömsesidig respekt för de gemensamma resurserna inte finns så blir risken större att de överutnyttjas. Varför ska inte jag fuska när alla andra gör det? Detta är det stora problemet som politiken har att ta itu med, vilket också gjorts via åtgärder som exempelvis att man ska kunna styrka att ens barn är sjukt då man tar ut VAB-dagar. Detta är ett område som det bevisligen fuskats med och ett kontrollsystem som skapar incitament för ett hederligt nyttjande av försäkringsystemet är därför nödvändigt. Tragiskt att en sådan självklarhet ens ska behöva påpekas.

För att återvända till den aktuella Debatt-programmet, så är det lika beklämmande varje gång extrema fall utnyttjas för att sälja in ett budskap som tar sin utgångspunkt i det avvikande och exeptionella. Politik och en allmän samhällsdiskussion ska utgå ifrån just det allmänna och generella, inte undantagen. Detta är dock långt ifrån alla på det klara med. Ständigt hörs argumentationer som utgår ifrån episodiska skildringar av samhället och rentav självupplevda anekdoter. Ett exempel på detta kan hämtas från den här bloggen. En person som upprördes över det väl dokumenterade faktumet att väl sammanhållna familjer är bra för både makar och barns socioekonomiska situation, hävdade att påståendet var fel, med påståenden gripna ur luften och egna erfarenheter som belägg. Ett sådant här litet konstaterande kan väcka starka känslor hos någon som utifrån sina högst personliga erfarenheter vägrar att inse hur saker och ting generellt förhåller sig;

”

Varför vi värnar familjen.

By kalle1984

Ensamstående föräldrar får allt sämre ekonomi i Sverige. Vid millennieskiftet hade 15% av barnen som bodde med bara mamma eller pappa dålig ekonomi. Den siffran har mer än dubblats sedan dess och är idag 35%. Och sen undrar en del varför vi kristdemokrater värnar kärnfamiljen barns rätt till båda sina föräldrar så oförtröttligt. Kanske dags att inse det vi sedan länge gjort; med starka, självständiga och väl sammanhållna familjer skapar vi ett samhälle där barn växer upp till trygga medborgare under goda socioekonomiska förhållanden.

2 kommentarer till “Varför vi värnar familjen.”

Detta är ett exempel som visar på hur somliga inte förmår att skilja på sina egna upplevelser, som naturligtvis är viktiga för den enskilde, men inte har något värde för att förstå generella tendenser.  Generella mönster förnekar inte att det finns undantag, men undatagen kan inte vara utgångspunkten för ett generellt förhållningssätt.  Annars blir debatten missvisande. Detta borde alltid vara utgångspunkten vare sig det rör sig om en TV-debatt eller ett politisksbeslutsfattande.

Klimatalarmismen når nya höjder.

Klimathysterin tycks hela tiden nå nya höjder. Miljöpartiklarnas kommunalråd i Göteborg Kia Andreasson slår nog dock rekord, då hon anser att Göteborg bör flyttas till Skaraslätten för att inte riskera att svämmas över. Det ligger lite humor i, men i grunden så är det hela allvarligt menar.

”Hur realistiskt skulle du säga att förslaget är?

– Vi skämtar men det är faktiskt mycket allvar. Tittar man på rapporterna så är det inte orealistiskt, vi måste diskutera det här innan det händer”.

Även om det finns ett visst skämtlynne med i sammanhanget så är det helt bisarrt att någon för ett ögonblick kan tro att det ligger någon som helst realism i detta. Så vi kommer att skratta åt utspel som detta inom några år när klimalarmismen klingat av och vi har fått en mer balanserad och konstruktiv debatt i frågan bortom översvämmingar och koldioxidbudgetar. Tecken på denna utveckling finns redan.

Kommun- och landstingsdagar, kärnkraft och rättspolitik.

Under helgen höll Kristdemokraterna Kommun- och landstingsdagar i Örebro, där seminarier hölls, idéer utbyttes och personliga kontakter knöts. Den sistnämnda komponenten är kanske den viktigaste i sammanhanget, nämligen att det ges tillfälle att knyta an till andra kristdemokrater runtom i landet och på så sätt förstärka känslan av samhörighet. Trots meningskiljaktligheter i vissa frågor så är sammanhållningen stark inom partiet, vilket är viktigt om den kristdemokratiska rösten som Sveriges så väl behöver ska höras i debatten.

Göran Hägglunds utspel om att tillåta nybyggnationer och forskning kring kärnkraften är mycket välkommet. Detta visar att Kristdemokraterna är måna om att ta ansvar för energiförsörjningen framgent och att hålla Sverige konkurrenskraftigt genom utvinning av relativt ”ren” energi, till skillnad från de verklighetsfrånvända Socialdemokraterna. I dagsläget är kärnkraften en långt mycket mer säker energikälla än för trettio år sedan. Att förbjuda forksning kring hur kärnkraften kan utvecklas har varit ett stort misstag och nu överger vi som parti denna naiva linje en gång för alla. Som Mats Odell uttryckte det hela, så är inte den tekniska lösningen på ett probelm det vesäntliga, utan att det ligger i linje med den värdegrund som kristdemokratin bygger på. Därför kan vi med trovärdighet numera förespråka ytterligare forskning och att ersätta gamla kärnkraftverk med nya, i linje med förvaltarskapstanken.

Jag deltog också i tre seminarier som berörde skolan, EU och rättspolitiken. Seminariet om skolan var en blandad upplevelse. En rapport från McKinsey slog fast att kvalitén på undervisningen och dess utfall är beroende av kvalitén på lärarna och deras insats. Inget överraskande eller kontroversiellt i detta. Pedagogen John Steinberg sågade på ett raljant, sarkastiskt och humorstiskt sätt i princip hela tanken på ett skolväsende, utan menade att man ska ”fokusera på lärande”, och inte på skolan som organisation.  Han kanske har en del  kloka idéer för hur skolan kan utvecklas, men under det aktuella seminariet så blev det hela bara ett smutskastande av hela systemet på ett ganska oseriöst sätt, utan några egentliga konkreta förslag på vad som istället bör göras. Mitt spontana intryck är att Steinberg är en av de flumpedagoger som alliansregringen och Jan Björklund för avsikt att bekämpa.

Seminariet om EU, sades inte mycket häpnadsväckande. Visst, EU-debatten är frånvarande i svensk inrikespolitik och det är vår uppgift som Europavänner att få människor att vad EU gjort för vårt samhälle, vad EU i framtiden kan utvecklas mot och varför det är viktigt att gå och rösta. En del bra exempel på hur vi kan visa de goda exemplen på hur samarbetet medfört större frihet för vanliga människor gavs och vad kristdemokratisk europapolitik innebär togs upp, men sammantaget var nog den största förtjänsten med seminariet att tankeverksamheten hos deltagarna väcktes och man nu via utbildningar i  distrikten eller självstuider kan skaffa sig bättre kunskaper om EU och vår politik på området så att vi på ett seriöst sätt kan möta väljarnas frågor i valrörelsen.

Det tredje seminariet som jag deltog i leddes av Peter Althin och Ingvar Svensson. Låt mig klargöra att jag inte sympatiserar med själva den teoretiska ansatsen som de tog utgångspunkt i. Visst är det oerhört viktigt med förebyggande arbete genom skapa ett familjevänligare samhälle där trygga medborgare växer upp under goda socioekonomiska förhållanden med båda sina föräldrar. Likaså är det viktigt att involvera både socialtjänst, barnomsorg, skola, sjukvård och polis i det förebyggande arbetet, men detta kan inte vara det enda fokuset i kriminalpolitiska sammanhang. Under seminariert slog dock  föreläsarna fast att straff inte har någon effekt, vilket inte stämmer även om en del kriminologer hävdar det, och att det är meningslöst att arbeta med påföljder i någon annan  form än ”vård”. För det första så är det fel att betrakta kriminalitet som en sjukdom som kan ”botas”. Det handlar istället ofta, om än inte alltid,  om dålig moral hos enskilda individer och då dessa bryter mot de av samhället uppställda normer så måste naturligtvis tydliga påföljder finnas. Allt annat är att spotta brottsoffret i ansiktet och undergräva medborgarnas förtroende för rättsstaten. Jag lever dock inte i någon illusion om att strängare straff per automatik har en avskräckande effekt, men den lilla grupp yrkeskriminella som konskevent bryter mot samhällets normer bör låsas in för att de under just fängelseperioden besitter påtagligt mindre möjligheter att begå kriminella handlingar. Dessa människors beteende ändras knappast av mer förebyggande arbete, utan här är det påföljder man måste arbeta med, både för resultatets skull och för att upprätthålla allmänhetens tilltro till våra rättsliga institutioner.

Kristdemokratisk rättspolitik bör utgå ifrån ett brottsofferperspektiv. Under kommun- och landstingsdagarba höll KDUs rättspolitiske talesman Sara Skyttedal en mycket bra presentation av en rapport rörande ”En rättspolitik för helhet och långsiktighet – fokus på brottsoffrets perspektiv”. Rapporten utgår ifrån helt rätt perspektiv och innehåller en rad förslag hur vi på ett konstruktivt sätt kan arbeta med BÅDE förebyggande insatser och påföljder. Även om Kristdemoraternas rättspolitiska arbetsgrupp har en del bra förslag så borde man ta intryck av KDUs rapport i större utsträckning. Brottsoffret borde på ett tydligt sätt sättas i centrum och ett etiskt perspektiv på frågan i form av återupprättelse borde tillämpas. Det är inte bara statens lagar som kränks i samband med kriminalitet, utan främst den enskilda personen. Kristdemokraterna borde utgå ifrån detta perspektiv, eftersom vi sätter den lilla människan i centrum. Vålds- och sexualbrott bör därför ge tydliga och strängare påföljder.  Man ska också betona vikten av att vara mycket snabbare med att utreda mindre allvarliga brott för att skapa en tryggare vardag för den majoritet av befolkningen som är skötsamma medborgare. Kan denna form av kriminalitet stävjas i det lilla så kan allvarligare brottslighet på så sätt bekämpas.

Några av förslagen i det aktuella programmet följer nedan.

- Inför ett etiskt perspektiv i straffrätten. Använd återupprättelse som princip i straffmättningen

- Nolltolerans mot brott även i Sverige

- Inrätta särskilda ungdomsdomstolar

- Utred brott som begås av ungdomar under 15 år

- Höj straffen för vålds- och sexualbrott

- Avskaffa mängdrabatten

- Dubbla antalet poliser i Sverige fram till 2020.

- Statlig garanti för skadestånd till brottsoffer

- Tillför resurser för att stärka vittnesskyddet

- Inrätta fler individanpassade behandlingsprogram inom kriminalvården

- Förläng fängelsestraffen vid kriminalitet inne på anstalten.

Detta är några förslag som som skulle kunna leda fram till en mer framgångsrik kirminalpolitik, ett område som också Kristdemokraterna skulle kunna göra till ett av de prioriterade i nästa val, särskilt när man valt en slogan som ”Trygghet i det lilla är trygghet i det stora”. Den trygghet som det är statens mest basala uppgift att garantera är medborgarnas säkerhet. Det vore ett lämpligt sätt att fylla partiets nya slogan med innehåll.

Vänstern ”gullar” med Hamas.

Ida Gabrielsson, gör idag ett utspel på politikerbloggen, som svar på Magnus Anderssons inlägg om mellanösternkonflikten. Min uppfattning är att vänstern inte har någon som helst trovärdighet i frågor som gäller internationell politik överhuvudtaget. Man kastar sig gång på gång i armarna på allt som inte står USA nära, så också i detta fallet.  Att Ung Vänster  skulle försvara människovärdet är ju direkt löjeväckande. Man är alltid snabb att påpeka brister i västerlandet och kritisera USA:s agerande i världen, men när fördömde man aktivt Iran, Nordkorea, Kuba eller Vitryssland senast?  Nej, övergrepp ska bara fördömas när det begås i Israels eller USA:s namn. Hyckleri är ordet. Det handlar inte om att försvara något människovärde, utan om att av ideologiska skäl ställa sig på den ickevästliga och antiamerikanska sida. Det är också patetiskt att Gabrielsson ägnar hela sin artikel åt att försvara Hamas för att avsluta med påståendet att hon inte alls försvarar Hamas. Hamas tillskrivs ingen som helst skuld i sammanhanget, utan det är enkom Israel som är den felande länken. Om inte det är att försvara Hamas så kan man fråga sig vad det i annat fall skulle innebära. Gabrielsson tycks också försvara Hamas självmordsbombare och klargör att:
”Israel har aldrig behövt självmordbombare. Landet är inte under blockad, regeringsföreträdare är inte fängslade av en ockupant och befolkningen har inte bestraffats för att de valde fel i ett demokratiskt val.”. Nähä, så det finns de som behöver självmordsbombare? Det kan alltså vara berättigat att rikta attacker enkom mot oskyldiga civila (till skillnad från Israel som alltid har militära och strategiskt viktiga mål) bara det ”behövs”. Man ska alltså ha den djupaste förståelse för självmordsbombare på den palestinska sidan, men Israel har inte rätt att försvara sitt eget territorium. Så värnas tydligen människovärdet på bästa sätt enligt vänstern.

Gabrielsson är också fräck nog att påstå att Israel inte vill uppnå en fredlig lösning. Ett citat från SVDs ledarsida av Claes Arvidsson besvarar detta huvudlösa påstående på ett bra sätt: ”När Israel drog sig tillbaka från Libanon blev svaret Hizbollahraketer och när man lämnade Gaza var namnet på avsändaren enda skillnaden”. (SVD 29/1) Problemet är att den palestinska staten styrs av en organisation vars mål är att utrota Israel och som inte respekterar vapenvilan. Den organisationen var det som palestinierna röstade fram i ett ”demokratiskt val”. Det bör man alltid ha i åtanke.