Det torde inte ha undgått någon att Sverigedemokraterna den senaste tiden har uppmärksammats mycket. Det är kanske inte så konstigt att ett parti som aspirerar på att ta plats i riksdagen ges utrymme, fast ibland kanske onödigt mycket utrymmes ges åt detta förhållandevis lilla parti. För en tid sedan valde t.ex. SVT:s debatt att ägna ett helt program åt att diskutera huruvida det var rätt eller fel av Aftonbladet att inte låta SD annonsera i tidningen. En del dagstidningar valde också att ägna både ledarsidor och hela uppslag åt den artikel som SD:s partiledare fick publicerad i Aftonbladet förra veckan. Inget av detta kanske är helt fel, men man kan i alla fall diskutera hur exempelvis SVT väljer att prioritera.
Hur som helst så tycks SD:s syn på invandring gillas av en allt större väljargrupp. Enligt en färsk undersökning anser hela 18% att det skulle vara bra att ha SD i riksdagen. Mediernas mycket onyanserade sätt att rapportera kring integrationspolitiken och de ”problemområden” som associeras med dessa bidrar säkerligen till detta. De etablerade partierna har också misslyckats i debatten och den arroganta attityd som man mött SD med har troligtvis bidragit till att får SD att framstå som martyrer. Att SD:s politik skulle bidra till någon lösning på integrationsproblematiken är dock högst otroligt. Snarare bidrar den retorik som den här typen av partier använder sig av till att ytterligare polarisera samhället. Med det är inte sagt att några problem ska förtigas, men kritiken ska vara nyanserad och inte genomsyras av svepande formuleringar om stora och ytterst hetrogena folkgrupper.
Per Bauhn formulerar på ett träffande sätt varför SD snarare är en del av problematiken än erbjuder någon lösning.
”Sverigedemokraternas syn på individ och tillhörighet är påfallande lik islamisternas. För de militanta islamisterna finns inget utrymme för möjligheten att både vara muslim och anhängare av ett sekulärt samhälle. Liksom SD håller sig islamisterna med en hotbild. De känner sig ständigt kränkta och utmanade av det sekulära samhällets friheter. Liksom SD ser de detta samhälle som svagt och dekadent och i behov av moralisk uppryckning”.
Ett kritiskt förhållningssätt och en vital diskussion måste genomsyra även integrationspolitiken. Det perspektiv som SD står för är dock grvovt förenklat och skulle bara skapa än större klyftor i samhället. Vi från de etablerade partierna måste helt enkelt bli bättre på att bemöta den här typen av retorik. Vi får inte heller vara rädda för att markera mot krafter som inte står på demokratisk grund, även om dessa skulle utgöras av människor med annan etnisk bakgrund. Det handlar helt enkelt om att värna de universella värden som förvaltas av den västerländska humanismen och som finns uttryckta i de mänskliga rättigheterna. Vi får aldrig bli relativistiska i strävan efter att vara toleranta. Det finns helt enkelt idéer och värden som ett frihetligt samhälle måste avvisa. Detta görs bäst genom att hävda en enhetlig lagstiftningen och och den mesta form av särbehandling bör starkt ifrågasättas. I ett globaliserat samhälle är det dock av yttersta vikt att dialog och ömsesidig förståelse ligger till grund för ett samhälle präglat av fredlig samexistens.
