Den konstnärliga frihetens gränser.

Konst skall provocera och väcka debatt brukar det heta i kulturradikala kretsar. Visst finns det en poäng i detta, men provokation kan inte vara ett mål i sig och framförallt kan inte konsten och kulturen avskärmas från det övriga samhället och bli någon form av skyddad verkstad där det övriga samhällets spelregler kan åsidosättas i den konstnärliga frihetens namn.

I dagarna pågår rättegången mot den konstfackelev som tidigare i år iscensatte ett mentalt sammanbrott och blev intagen för tvångsmedicinering. Denna elev påstår sig inte ha vetat om att detta kunde ses som en brottslig handling och anser sig heller inte ha velat provocera. Hur vederbörande kunde tro att det hon gjorde var helt lagligt är ju ytterst märkligt, men vissa debattörer går längre och hävdar att denna typ av provokationer är något sunt i sig även om de leder till åtal och dom. Lars Wilks anser att ” Konsten i domstol, ja då är det härliga tider, strålande tider!” Man kan undra vilken nästa grupp som ska tillåtas bryta mot lagar och regler ska bli, enligt Wilks? Ska en samhällsvetare tillåtas ringa till polisen och falsklarma för att som en del i ett forskningsprojekt blottlägga brister inom polisväsendet? En ekonom kanske ska bli hyllad för att han/hon ägnar sig åt skattefusk för att påvisa brister och kryphål i nuvarande lagstiftning? Få skulle nog påstå att detta är en önskvärd utveckling. Det finns helt enkelt ingen anledning till varför andra normer och regler ska gälla konstnärer än övriga medborgare.

Förutom denna principiellt viktiga invändning mot lagöverträdelser i konstens namn, kan man också ifrågasätta vari den konstnärliga stringensen i ett sådant här tilltag ligger. Ingenstans, är svaret från en lekman som undertecknad, men jag är väl inte kvalificerad att delta i diskussionen kring detta i kulturradikalernas ögon. Jag tillhör ju inte någon kulturelit och har inte studerat vid Konstfack.

Kalle Bäck

Artisterna alltjämt i kläm

Att den moderna tekniken gör musik och andra kulturyttringar påtagligt mycket mer tillgängliga vet vi redan, liksom att illegal nedladdning är ett stort problem för artister och andra kulturskapare. Även om man kan argumentera för att musiker etc. i slutändan tjänar på att deras verk laddas ner utan ersättning, så är det centrala enligt min uppfattning att skydda upphovsmännens makt över sina egna verk. Vill man inte få sin musik nedladdad ”gratis” så ska man inte behöva det och det är lagstiftarnas moraliska skyldighet att skydda upphovsmännens från denna typen av intrång. Vill en artist göra sitt verk tillgänglig gratis så finns alla möjligheter för vederbörande att göra detta, men vill man inte ska man slippa.

Den rent tekniska utvecklingen, med mer tillgänglighet in någon form över nätet, går dock inte att stoppa, varför nya lösningar måste till. Spotify har av många uppfattats som lösningen på problemet. Magnus Uggla kom nyligen med ett uppfriskande inlägg, där han påpekar hur lite av intäkterna därifrån som kommer artisten till godo. Samma skivbolag som stämmer Pirate Bay för att ”skydda artitserna” säljer nu ut deras musik till vrakpris på Spotify.

Är det inte Pirate Bay som ser till att artisterna berövas sina inkomster så är det skivbolagen. Tragiskt att se hur upphovsmännen än en gång kommer i kläm. Det finns inga gratisluncher, även om några hävdar det.

Ett lågvattenmärke i kulturdebatten.

Sommarens lågvattenmärke i kulturdebatten stod socialisten och kulturradikeln Åsa Linderborg för, då hon i skvallerblaskan Aftonbladet (som jag av princip inte länkar till) för ett par dagar sedan på ett oförskämt sätt försökte klumpa ihop Göran Hägglunds rikstingstal med nazismen. KDU:s Charlie Weimers och David Högberg har redan skrivit en bra replik, där de avslöjar Linderborgs elitistiska kultursyn. Linderborg menar att de breda massorna ska ledas av liten elit av kulturradikaler som ska frigöra de oupplysta vanliga människornas från de bojar som traditionella kulturyttringar  utgör. Kulturen ska helt enkelt vara ett vapen i Linderborgs socialistiska/kommunistiska samhällsomdaning. Hon drömmer sig också tillbaka till Weimarrepublikens dagar då den ädla kampen för kulturradikalism fördes av intellektuella och konstnärer, som sedan tystades efter Hitlers maktövertagande. Göran Hägglund skulle på så vis utgöra samma funktion i dagens Sverige som nazisterna gjorde i dåtidens Tyskland. Plumpt, dumt och idiotiskt.

Jämförelsen haltar inte, den är fullkomligt absurd. Weimers och Högberg formulerar detta på ett bra sät:

”Dagens klimat av pseudoradikalitet, där kulturdebattörer och kulturutövare låtsas revoltera samtidigt som de egentligen bara följer rådande paradigm inom kultursfären, gör kulturen till något som utövas av eliten för eliten, med syftet att få en klapp på axeln av samma elit”.

Det kulturetablissemang som närs av skattepengar och ”skapar kultur” som inte gagnar någon annan än sig själv, har inget som helst med något sunt och ädelt ifrågasättande av det rådande kulturella klimatet att göra. Det rör sig bara om en liten klubb för inbördes beundran, vars mål är att tala om för vanliga människor att deras sätt att leva och se på livet och tillvaron är fel. Detta ”rådande paradigm inom kultursfären” utgör ett hinder för vanliga människor att tillägna sig kultur. Linderborg och hennes gelikar fjärmar helt enkelt kulturen från vanliga människor, tvärtemot vad Hägglund står för. Men i Linderborgs värld vet hon och kultureliten naturligtvis bättre än de breda kulturtörstande massorna.

Linderborg nyttjar också ett gammalt fult knep som vänsterdebattörer ofta tar till i jakten på provokation och brist på argument. Den som inte delar hennes syn ska pådyvlas fascistiska/nazistiska åsikter. Per Ahlmark har på ett träffande sätt beskrivit detta i ”Vänstern och tyranniet”. Att dra paralleller till tredje riket är att trivialisera de ohyggliga brott mot mänskligheten som där begicks. En person som påstår sig vara historiker och som t.o.m. lyckats doktorera i ämnet borde veta bättre. Snarare är det Linderborg som har en totalitär syn på kulturdebatten; när någon utanför de egna socialistiska kulturradikala leden blandar sig i diskussionen ska de stämplas ut! Hoppas, men jag tror dessvärre inte, att vi slipper fler lågvattenmärken av det här slaget i framtiden.

Se upp för domedagsprofetior.

Lågkonjunkturen lägger sordin på samhällsekonomin i stort och arbetslösheten ligger på alldeles för höga nivåer. Skräckrubrikerna om den ekonomiska utvecklingen har duggat tätt under snart ett år. Inte konstigt att vanliga arbetande människor och näringsidkare har en mörk syn på ekonomin. Ett välbehövligt och balanserat påpekande görs dock på dagens DN-debatt. Anders Bolling påpekar att även om den ekonomiska nedgången drabbar de som blir arbetslösa och utgör ett avbräck i tillväxten och jobbskapandet så innebär detta inget större hot mot ekonomin på sikt. Paralleller till krisen på 1990-talet kan dras, menar Bolling.

”Som synes har Sveriges välstånd ökat kraftigt. Krisen i början av 1990-talet syns som en liten nedåtböj, och den nuvarande krisen kommer att visa en motsvarande dipp. Man kan här läsa ut att Sverige med det värsta scenariot, drygt sex procents negativ tillväxt i år, kommer att backa till ungefär 2005 års nivå innan det vänder upp igen. Fattigare än så blir vi inte”.

Detta perspektiv är viktigt att ha med sig för offentliga beslutsfattare och andra makthavare. De jämförelser som gjorts med 1930-talets djupa depression haltar, för att uttrycka det milt. Historien visar också att kriser inte måste vara något negativt på sikt, utan de föder ofta kreativitet och rationaliseringar av den befintliga ekonomin. Med all respekt för den utsatthet för både arbetslösa individer och fattigare länder som en global ekonomisk recession kan skapa, så ska man dock akta sig för domedagsprofetior. Jag lyssnade i höstas på ett seminarium anordnat av Utrikespolitiska Föreningen där en LO-ekonom spekulerade kring att ”marknadsideologin” (läs kapitalismen  och marknadsekonomin) nu kunde vara på väg att dö. Det är just den typen av resonemang och förhastade slutsatser som vi bör akta oss för, liksom protektionism och mer regleringar.  Världen kommer inte gå under av den här lågkonjunkturen heller och tecken finns på att utvecklingen på en del håll redan nått botten och Stockholmsbörsen har exempelvis redan återhämtat sig.

Realismen är central.

Debatten kring ungdomsförbundens roll i politiken pågår för fullt. Ett intressant inlägg i frågan publicerades idag här. Poängen som skribenten, och tillika LUF:aren Erik Scheller, gör är att de politiska ungdomsförbunden har sig själva att skylla för att man inte alltid tas på allvar och inte tillåts delta i debatten på lika villkor som sina moderpartier eller andra opinionsbildande organisationer. Så länge ungdomsförbunden, vilket SSU är ett praktexempel på, ägnar sig åt att huvudsakligen komma med nya förslag på offentliga utgifter och inte på ett seriöst prioriterar och preciserar hur man vill fördela resurser, riskerar man att marginalisera sig själva.

Varje seriös politisk organisation måste visa på att det finns någon form av realism i de förslag man lägger fram. Idealismen måste naturligtvis också finnas med, liksom den ideologiska kompassen och förbundets/partiets grundvärderingar. Ytterst måste dock avvägningar ständigt göras mellan vad man VILL åstadkomma och vad som KAN åstadkommas. Vill ungdomsförbunden bli tagna på allvar så bör båda dessa aspekter finnas med i diskussionen. Det är min bestämda uppfattning att denna insikt finns i dagens KDU på ett tydligt sätt. Vill man göra reell skillnad måste politiken innehålla ett stort mått av realism.