I förra veckan höll Göran Hägglund ett mycket bra inledingsanförande på Kristdemokraternas Riksting. Hägglund markerade tydligt mot den kulturradikalism som tillåtit breda ut sig på universitet, på ledarsidor och i vissa politiska (läs liberala och socialistiska) kretsar under de senaste decennierna. Att det existerar rätt och fel eller att det finns värderingar som faktiskt är moraliskt mer gångbara än andra har konsekvent förnekats av dessa värderelativismens förkämpar. Mot detta är kristdemokratin det tydligaste alternativet. Hägglund tog också upp ett kanske lite ovanligare ämne i sammanhanget nämligen stadsbyggnation. Detta kan ses som ett talande exempel på det förakt för historien och kulturella värden som socialdemokratin givit uttryck för under 1900-talet. Dessa kanske inte alltid går att mäta i absoluta ekonomiska termer, men dessa ovärderligheter bör ändå beaktas i samhällsutvecklingen.
”Skönhetsvärden och identitetsvärden går inte att mäta och räkna. Men de går definitivt att känna. Socialdemokraterna var drivande i denna förstörelse. Deras förakt för folkviljan och svensk kulturhistoria var total. Och det har de egentligen aldrig ställts till svars för. Men heller inte, ska sägas, de borgerliga partier som bidrog till eller accepterade politiken. Man la sig i stort sett platt.
I en del kommuner blev det strid. Men helhetsbilden är inte hedrande, och kanske är det därför vi aldrig har haft en ordentlig självkritisk diskussion kring vad som hände. Från höger till vänster har man varit allt för mycket överens. Kan vi i Sverige med handen på hjärtat säga att vi har lärt oss av misstagen? Att vi numera alltid är aktsamma om våra gemensamma rum?”
Frågor som dessa bör ges utrymme i den politiska debatten, hur viktig den jobbskapande politiken är. Detta är ytterligare ett exempel på hur viktig kristdemokratin är i alliansen gentemot de socialliberala partierna. ”Ovärderligt” är ett bra begrepp som ringar in den respekt för gemensamma kulturella och historiska institutioner som förvaltarskapstanken föreskriver och den övertygelse om att det finns rätt och fel som är grundläggande byggstenar i kristdemokratin.
Bland de viktigaste besluten som fattades på Rikstinget kan nämnas avskaffandet av TV-licensen och vi uttalade också en vilja till snabbare förenkling för småföretagande i landet, än vad som hittills varit fallet. Alliansregeringen bör skynda på utvecklingen på det här området. Det kan också nämnas att undertecknad förde Göteborgsdistriktets talan i de familjepolitiska motionsområdet. Detta kan beskådas här.
I sitt tal i Almedalen fortsatte Hägglund på det inslagna spåret. Han talade om både kultur- och människosyn. Därtill tog han upp frihetsbegreppet utifrån ett kristdemokratisk perspektiv. Kristdemokratin är ingen förbudsideologi och vi ser att människans frihet enkom kan förverkligas som en relation med andra. En människa på, eller som, en öde ö är inte fri helt enkelt. Att interagera med omgivningen i en respektfull miljö som bland familj, släkt, vänner eller kanske en förening är vad kristdemokratisk frihet går ut på, inte att isolera sig från omgivningen eller att bara låta staten styra tillvaron som i socialdemokratins samhälle. Respekten för den enskildes val och vanliga människors rätt att leva sina liv som de vill, hur ”Svensson-aktiga” de än uppfattas av popvänstern och kulturradikala ledarskribenter, det är vad den frihetliga kristdemokratin går ut på. Vi står på den lilla vanliga människans sida! Politikers roll är att uppmuntra människors positiva sidor och inte att lägga sig i hur de vill utforma sin vardag.
(ur rikstingstalet)
”Strävsamma hyggliga människor ska inte behöva tåla att bli föraktade för sin livsstil. Man är inte sämre för att man bildar familj, har ett hederligt jobb och ser fram emot semestern. För att man är som folk är mest”.
Denna ingångsvinkel är mycket sund och en rilig utgångspunkt för en kristdemokratisk valframgång 2010. Detta är också något som förs fram på DN-debatt. Martinsson pekar på att Kristdemokraterna har en enorm potenatial som det nya borgerliga partite för väljare som inte känner i igen sig i den socialliberala soppan i mitten. Om Hägglund fortsätter i den riktning som de två ovan nämnda talen anger så är vi på god väg.
