Heavy Metal borde vara KD:s musik.

Ett mycket träffsäkert och sällsamt finurligt inlägg i diskussionen kring vilken väg den svenska kristdemokratin ska välja i framtiden har författats av Per Gudmundson. Dennes poäng är att det finns stora likheter mellan den kontinuitet som hårdrocksgenren uppvisar och värderingar som är höjda över tidsandan, vilket är grunden för kristdemokratin. Gudmundsson nämner glädjande nog skivan ”British Steel” av Judas Priest från 1980 som det soundtrack till vilket utvecklingen av Kristdemokraterna bör ske till tonerna av. Judas Priest är ett av de mest framträdande exemplen på de band som 20, 30 och t.o.m. 40 år in i karriären turnérar inför utsålda arenor, lockar nu publik, inspirerar yngre band och kontinuerligt släpper förstklassiga skivor. Detta fenomen är påtagligt mycket vanligare inom hårdrocksgenren än på andra scener. Kvalitén i musiken leder till en trofasthet av sällan skådat slag  hos publiken. Undertecknad håller Judas Priest för världens näst bästa band genom tiderna, nästa efter Iron Maiden. Som hårdrocksfan och kristdemokrat gläds jag naturligtvis extra mycket över att fler ser denna parallell. Jag skrev för ett år sedan om detta förvaltarskap i musikaliska sammanhang. Hårdrocken har en så pass stabil grund att stå på att man lyckas upprätthålla storheten decennium efter decennium. På samma sätt borde det parti som tydligast står för värderingar som visat sig stå emot tidens tand lyckas samla en stor bred väljarskara. Den toleranta konservatism som hårdrockspubliken uppvisar borde Kristdemokraterna stå för i politiken. Konservatism och tron på universella är inte synonymt med inskränkhet, utan grunden för en stabil och långsiktigt hållbar samhällsutveckling.

Också innehållet i Judas Priest-texter påminner om ett kristdemokratiskt budskap, påpekar Gudmundson.

”Riffet från öppningsspåret Breaking the law , vars text beskriver det kristdemokratiska kärnbudskapet att social misär göder ungdomsbrottslighet, är som inristat i hårdrockens hörselgångar, tack vare de dubblerande gitarristerna Glenn Tipton och KK Downing”.

Samtidigt förmedlar hårdrocken ett frihetsbudskap som handlar om att människor bör ges möjlighet att förverkliga sina livsdrömmar, tillåtas njuta av livet och umgås med vänner och likasinnade. Den kristdemokratiska synen frihet ligger nära dessa ideal som mycket väl skulle kunna sammanfattas som frihet i ett socialt sammanhang och vikten av de små gemenskaperna.

Gudmundson nämner också KDU:s ordförande Charlie Weimers och vår förste vice dito Ebba Busch som bra exempel på krafter som kan göra Kristdemokraterna till den stora borgerliga rörelse som vi har potential att bli. Det är glädjande att KDU:s företrädare vinner sådant erkännande av så framträdande opinionsbildare som SVD:s ledarskribenter. En frihetlig kristdemokrati som det tydligaste borgerliga alternativet till tonerna av Judas Priest! Hur bra låter inte det?

På den lilla vanliga människans sida.

I förra veckan höll Göran Hägglund ett mycket bra inledingsanförande på Kristdemokraternas Riksting. Hägglund markerade tydligt mot den kulturradikalism som tillåtit breda ut sig på universitet, på ledarsidor och i vissa politiska (läs liberala och socialistiska) kretsar under de senaste decennierna. Att det existerar rätt och fel eller att det finns värderingar som faktiskt är moraliskt mer gångbara än andra har konsekvent förnekats av dessa värderelativismens förkämpar.  Mot detta är kristdemokratin det tydligaste alternativet. Hägglund tog också upp ett kanske lite ovanligare ämne i sammanhanget nämligen stadsbyggnation.  Detta kan ses som ett talande exempel på det förakt för historien och kulturella värden som socialdemokratin givit uttryck för under 1900-talet. Dessa kanske inte alltid går att mäta i absoluta ekonomiska termer, men dessa ovärderligheter  bör ändå beaktas i samhällsutvecklingen.

”Skönhetsvärden och identitetsvärden går inte att mäta och räkna. Men de går definitivt att känna. Socialdemokraterna var drivande i denna förstörelse. Deras förakt för folkviljan och svensk kulturhistoria var total. Och det har de egentligen aldrig ställts till svars för. Men heller inte, ska sägas, de borgerliga partier som bidrog till eller accepterade politiken. Man la sig i stort sett platt.

I en del kommuner blev det strid. Men helhetsbilden är inte hedrande, och kanske är det därför vi aldrig har haft en ordentlig självkritisk diskussion kring vad som hände. Från höger till vänster har man varit allt för mycket överens. Kan vi i Sverige med handen på hjärtat säga att vi har lärt oss av misstagen? Att vi numera alltid är aktsamma om våra gemensamma rum?”

Frågor som dessa bör ges utrymme i den politiska debatten, hur viktig den jobbskapande politiken är. Detta är ytterligare ett exempel på hur viktig kristdemokratin är i alliansen gentemot de socialliberala partierna. ”Ovärderligt” är ett bra begrepp som ringar in den respekt för gemensamma kulturella och historiska institutioner som förvaltarskapstanken föreskriver och den övertygelse om att det finns rätt och fel som är grundläggande byggstenar i kristdemokratin.

Bland de viktigaste besluten som fattades på Rikstinget kan nämnas avskaffandet av TV-licensen och vi uttalade också en vilja till snabbare förenkling för småföretagande i landet, än vad som hittills varit fallet. Alliansregeringen bör skynda på utvecklingen på det här området. Det kan också nämnas att undertecknad förde Göteborgsdistriktets talan i de familjepolitiska motionsområdet. Detta kan beskådas här.

I sitt tal i Almedalen fortsatte Hägglund på det inslagna spåret. Han talade om både kultur- och människosyn. Därtill tog han upp frihetsbegreppet utifrån ett kristdemokratisk perspektiv. Kristdemokratin är ingen förbudsideologi och vi ser att människans frihet enkom kan förverkligas  som en relation med andra. En människa på, eller som, en öde ö är inte fri helt enkelt. Att interagera med omgivningen i en respektfull miljö som bland familj, släkt, vänner eller kanske en förening är vad kristdemokratisk frihet går ut på, inte att isolera sig från omgivningen eller att bara låta staten styra tillvaron som i socialdemokratins samhälle. Respekten för den enskildes val och vanliga människors rätt att leva sina liv som de vill, hur ”Svensson-aktiga” de än uppfattas av popvänstern och kulturradikala ledarskribenter, det är vad den frihetliga kristdemokratin går ut på. Vi står på den lilla vanliga människans sida! Politikers roll är att uppmuntra människors positiva sidor och inte att lägga sig i hur de vill utforma sin vardag.

(ur rikstingstalet)
”Strävsamma hyggliga människor ska inte behöva tåla att bli föraktade för sin livsstil. Man är inte sämre för att man bildar familj, har ett hederligt jobb och ser fram emot semestern. För att man är som folk är mest”.

Denna ingångsvinkel är mycket sund och en rilig utgångspunkt för en kristdemokratisk valframgång 2010.  Detta är också något som förs fram på DN-debatt. Martinsson pekar på att Kristdemokraterna har en enorm potenatial som det nya borgerliga partite för väljare som inte känner i igen sig i den socialliberala soppan i mitten. Om Hägglund fortsätter i den riktning som de två ovan nämnda talen anger så är vi på god väg.