Tydlighet är vad som behövs.

I ”Studio ett” diskuterades Kristdemokraternas framtid och inriktning där Gert Gelotte, Nina Ekelund och KDU:s förbundsordförande Charlie Weimers deltog. Gelotte, som är ledarskribent och politiskt kommentator på liberala GP, menade att det inte finns plats för ett parti med traditionella borgerliga värderingar i svensk politik, vilket Weimers bemötte på ett klarsynt; bullshit! Att den enda möjliga politiska inriktningen för borgerliga partier skulle vara någon form av mittenpolitik med socialliberala förtecken är att kraftigt missbedöma det politiska landskapet. Sympatin för värden som familj, eget ansvar och en rättvis rättspolitik med brottsoffret i fokus torde vara tämligen stort hos svenska folket, varför bedömningen att ett parti med traditionella borgerliga värderingar inte har någon plats i det svenska politiska landskapet är just bullshit! Weimers var överlag mycket tydlig i debatten och nästan kaxig, men på ett sympatiskt och resoneranade sätt. Mer av den sortens tydlighet är exakt vad Kristdemokraterna behöver för att lyfta till den nivå som partiet förtjänar och har potential till.  Det är ingen hemlighet att moderaterna är det parti tjänar mest på allianssamarbetet och det blir därför viktigt för ett litet parti som Kristdemokraterna att sticka i ett antal frågor och på så sätt framstå som spetsiga, vilket Nina Ekelund har rätt i. Att flytta sig närmare den socialliberala soppan i mitten torde dock inte vara den rätta vägen, där är trängseln redan stor nog. Istället är ett värdeorienterat och ickeliberal kristdemokratiskt parti det mest realistiska alternaitvet. Vi har en roll att fylla i allianssen och svensk poltik i övrigt där vi med etiken som ett raster på sakfrågorna kan lyfta debatten att handla om annat än endast full sysselsättning, med all respekt för hur viktig den frågan är.

Weimers sammanfattar sin vision för den svenska kristdemokratin på följande sätt:

”Värdeorienterat – men icke-konfessionellt.
Modernt – men inte socialliberalt.
Borgerligt – men inte allmänborgerligt”.

Vilka frågor kan då vara lämpliga att priorietara? Mitt tips är sociala frågor främst i form av familjepolitiken, som är hjärefrågan dagsläget. Detta politikområde är också nära kopplat till rättspolitik, där vi dels kan jobba förebyggande genom familjpolitiken, men också med påföljder och fokus på brottsoffrets utsatthet. Man skulle också kunna tänka sig att försvarspolitiken gavs en mer framsträdande roll, med tanke på att moderaterna tycks ha abdikerat från detta politikområde.

Egoism och familjefientlighet? Nej tack!

Familjefientligheten gör sig åter hörd i den offentliga debatten. Cecilia Gyllenhammar och Gudrun Schyman menar att skilsmässor är något bra och att denna uppluckring av familjen är ett sundhetstecken i tiden. KDU:s ordförande Charlie Weimers har redan skrivit ett mycket bra inlägga i frågan i polemik med Gyllenhammar. Weimers menar att

” Familjen har sina fiender, och antingen tillhör Gyllenhammar dem eller så försöker hon endast rättfärdiga den skilsmässa hon just gått igenom. Alldeles oavsett är vi många som är trötta på att se samhället svika såväl föräldrar som barn. Det är dags att vi börjar diskutera hur vi kan stärka familjens roll i samhället, både i sig själv och som norm”.

Tydligare och bättre än så kan det knappast sägas. Sverige behöver en tydlig kurs mot ett familjevänligare samhälle.  Skulle istället det levnadssätt som Gyllenhammar förespråkar blir norm har vi en destruktiv och närmast kuslig utveckling framför oss:

”Jag tänker inte sluta ge upp, jag ska våga gå in i nya äventyr precis som jag gjorde med min man Fredrik, vi träffades, förlovade oss på ett par veckor och gifte oss snabbt. Många säger; lär dig nu, bli mer försiktig. Men jagsäger: Livet är så kort, njut av det, NU och våga”.

Den personliga njutningen och blinda individualismen tycks vara den enda norm som ska styra människors handlande. Detta är ett närmast hedonistiskt synsätt där ideal som ansvarstagande och kontinuitet inte har någon plats. Det finns inget ädelt eller konstruktivt i detta, utan det skulle endast leda till ett än mer fragmentariserat samhälle med mindre gemenskap och mer egoism. Detta står i motsats till kristdemokratiska tankar som syskonskap och värdet av de små gemenskaper.

Vi Kristdemokrater har alltid värnat familjen och barns rätt att växa upp i ett socialt och biologiskt sammanhang med båda sina föräldrar. Vi VET att de barn som växer upp i en sådan miljö tenderar att må bättre utifrån i princip alla perspektiv senare i livet. Gudrun Schyman talar därför mot bättre vetande då hon säger att:

‘”Det finns många utredningar och forskningar som visar att barn mår bra av att ha föräldrar som mår bra. Om de sedan delar säng, golv och tak är mindre viktigt. Bara barnen känner att föräldrarna finns där för dem, närvarande, uppmuntrande, fulla av oreserverad kärlek”.

Resonemanget har lite med verkligheten att göra och de som verkligen vill värna barns rätt i samhället och skapa en utveckling där människor växer upp till trygga ansvarstagande medborgare bör istället inse den positiva roll som kärnfamiljen faktiskt spelar. Lite tillspetsat skulle man kunna hävda att de som inte vill verka för ett familjevänligare samhälle för en direkt oansvarig politik som huvudsakligen utgår ifrån vissa vuxna människors vilja att leva ett självständigt, för att inte säga egoistiskt, liv med endast det egna jaget i centrum. Vi kristdemokrater står för en annan form av valfrihet som inte syftar till att bryta ned de små gemenskaperna, utan främja den äkta och moraliska formen av solidaritet som finns i människors närhet och vardag. Trygga människor blir också mer kapabla att göra självständiga livsval och pröva vilken väg i livet som passar just dem. På så sätt skapar vi ett samhälle präglat av både trygghet och valfrihet, i motsats till den destruktiva from av individualism som skapar isolerade och olyckliga människor. Trygghet i det lilla är trygghet i det stora!

Den aktuella debatten är uppfriskande på ett sätt, då den visar på de tydliga alternativ som finns i dagens Sverige och Västerland.Mot marxistiska och liberala genusvetare, politiker och kulturskribenter står ett alternativ som har en långt mycket mer folklig förankring. Kristdemokraterna har därför allt att vinna på att konfliktlinjen mellan de familjefientliga krafterna och insikten om kärnfamiljens betydelse i samhället, blir tydligare.