Lite i efterhand kan några ord sägas om torsdagens ”Debatt” där villkoren för sjukskrivningar diskuterades. Som tankesmedjan Caputs´s VD Nima Sanandaji påpekade så var själva diskussionens utgångspunkt mycket märklig. Man började i två extrema fall där personer, som det framställdes, drabbats av felaktiga bedömningar och oprofessionellt bemötande. Så kan det nog vara, men är egentligen detta speciellt intressant? För den enskilde har det naturligtvis stor betydelse, men knappast för den allmänna debatten. Det finns alltid fall där personer faller mellan stolarna eller blir oetiskt bemötta oavsett system eller centrala policyutformningar. Systemen är lika ofullkomliga som människan till sin natur och det kommer alltid att uppstå situationer där saker och ting går snett, speciellt ifråga om så komplicerade spörsmål som att bedömma en människas arbetsförmåga. Istället för att utgå ifrån enskilda fall (en mycket liten andel av de som får ersättning från försäkringskassans får sin sjukpenning indragen)så borde man ta sin utgångspunkt i en generell problematik som är statistiskt belagd och som är ett mycket mer utbrett fenomen . Det är uppenbart att systemen överutnyttjas i Sverige och ett land med världens friskaste befolkning kan knappast ha världens högsta sjuksrivningstal utan att fusk finns med i bilden. Sanandaji hänvisade också till en undersökning som visar att svenskars attityder till att nyttja bidrags- och försäkringsystemen på ett ohederligt sätt har förändrats till det sämre under de senaste 30 åren. Moralen har helt enkelt urholkats, vilket visar på det nödvändiga i gemensamma värderingar, annars blir resultatet detsamma som i det klassiska dilemmat med allmänningens tragedi. Om tilliten mellan medborgarna om ömsesidig respekt för de gemensamma resurserna inte finns så blir risken större att de överutnyttjas. Varför ska inte jag fuska när alla andra gör det? Detta är det stora problemet som politiken har att ta itu med, vilket också gjorts via åtgärder som exempelvis att man ska kunna styrka att ens barn är sjukt då man tar ut VAB-dagar. Detta är ett område som det bevisligen fuskats med och ett kontrollsystem som skapar incitament för ett hederligt nyttjande av försäkringsystemet är därför nödvändigt. Tragiskt att en sådan självklarhet ens ska behöva påpekas.
För att återvända till den aktuella Debatt-programmet, så är det lika beklämmande varje gång extrema fall utnyttjas för att sälja in ett budskap som tar sin utgångspunkt i det avvikande och exeptionella. Politik och en allmän samhällsdiskussion ska utgå ifrån just det allmänna och generella, inte undantagen. Detta är dock långt ifrån alla på det klara med. Ständigt hörs argumentationer som utgår ifrån episodiska skildringar av samhället och rentav självupplevda anekdoter. Ett exempel på detta kan hämtas från den här bloggen. En person som upprördes över det väl dokumenterade faktumet att väl sammanhållna familjer är bra för både makar och barns socioekonomiska situation, hävdade att påståendet var fel, med påståenden gripna ur luften och egna erfarenheter som belägg. Ett sådant här litet konstaterande kan väcka starka känslor hos någon som utifrån sina högst personliga erfarenheter vägrar att inse hur saker och ting generellt förhåller sig;
”
Varför vi värnar familjen.
By kalle1984
Ensamstående föräldrar får allt sämre ekonomi i Sverige. Vid millennieskiftet hade 15% av barnen som bodde med bara mamma eller pappa dålig ekonomi. Den siffran har mer än dubblats sedan dess och är idag 35%. Och sen undrar en del varför vi kristdemokrater värnar kärnfamiljen barns rätt till båda sina föräldrar så oförtröttligt. Kanske dags att inse det vi sedan länge gjort; med starka, självständiga och väl sammanhållna familjer skapar vi ett samhälle där barn växer upp till trygga medborgare under goda socioekonomiska förhållanden.
2 kommentarer till “Varför vi värnar familjen.”
Detta är ett exempel som visar på hur somliga inte förmår att skilja på sina egna upplevelser, som naturligtvis är viktiga för den enskilde, men inte har något värde för att förstå generella tendenser. Generella mönster förnekar inte att det finns undantag, men undatagen kan inte vara utgångspunkten för ett generellt förhållningssätt. Annars blir debatten missvisande. Detta borde alltid vara utgångspunkten vare sig det rör sig om en TV-debatt eller ett politisksbeslutsfattande.
maj 26, 2008 kl 8:42 e m redigeraAtt tro att alla socioekonomiska problem försvinner när man växer upp med två föräldrar är nästan dumnaivt. Att du har fräckheten att ens antyda något sådant är skamligt. De flesta skilsmässor sker, för det mesta, till de bättre för ALLA parter. När pappa lämnade oss syskon och våran knäckta mamma ifred och gav sig av var bland de lyckligare dagarna i mitt liv. Att leva på en lön var ett billigt pris att betala och man behöver inte matriellt välstånd för att vara lycklig. Jag har i princip växt upp till en ansvarstagande medborgare och känner mig konstant trygg och tror dessutom att min uppväxt format mig på både negativa och positiva sätt, precis som för alla andra
maj 26, 2008 kl 9:27 e m redigera“Att tro att alla socioekonomiska problem försvinner när man växer upp med två föräldrar är nästan dumnaivt”.
Alla problem försvinner inte, vilket jag inte hävdar. Vad som dock är vetenskapligt belagt är att det finns en korrelation mellan att barn som växer upp i trygga sammanhållna familjer också tenderar att må bättre senare i livet. Förväxla dock inte korrelation och kausalt samband.
Man måste kunna skilja på generella samhälleliga mönster och samband från och egna erfarenheter. Generella mönster måste inte säga något om individen, men det är just generella mönster det offentliga beslutsfattandet måste utgå ifrån”.