Vänstern ”gullar” med Hamas.

Ida Gabrielsson, gör idag ett utspel på politikerbloggen, som svar på Magnus Anderssons inlägg om mellanösternkonflikten. Min uppfattning är att vänstern inte har någon som helst trovärdighet i frågor som gäller internationell politik överhuvudtaget. Man kastar sig gång på gång i armarna på allt som inte står USA nära, så också i detta fallet.  Att Ung Vänster  skulle försvara människovärdet är ju direkt löjeväckande. Man är alltid snabb att påpeka brister i västerlandet och kritisera USA:s agerande i världen, men när fördömde man aktivt Iran, Nordkorea, Kuba eller Vitryssland senast?  Nej, övergrepp ska bara fördömas när det begås i Israels eller USA:s namn. Hyckleri är ordet. Det handlar inte om att försvara något människovärde, utan om att av ideologiska skäl ställa sig på den ickevästliga och antiamerikanska sida. Det är också patetiskt att Gabrielsson ägnar hela sin artikel åt att försvara Hamas för att avsluta med påståendet att hon inte alls försvarar Hamas. Hamas tillskrivs ingen som helst skuld i sammanhanget, utan det är enkom Israel som är den felande länken. Om inte det är att försvara Hamas så kan man fråga sig vad det i annat fall skulle innebära. Gabrielsson tycks också försvara Hamas självmordsbombare och klargör att:
”Israel har aldrig behövt självmordbombare. Landet är inte under blockad, regeringsföreträdare är inte fängslade av en ockupant och befolkningen har inte bestraffats för att de valde fel i ett demokratiskt val.”. Nähä, så det finns de som behöver självmordsbombare? Det kan alltså vara berättigat att rikta attacker enkom mot oskyldiga civila (till skillnad från Israel som alltid har militära och strategiskt viktiga mål) bara det ”behövs”. Man ska alltså ha den djupaste förståelse för självmordsbombare på den palestinska sidan, men Israel har inte rätt att försvara sitt eget territorium. Så värnas tydligen människovärdet på bästa sätt enligt vänstern.

Gabrielsson är också fräck nog att påstå att Israel inte vill uppnå en fredlig lösning. Ett citat från SVDs ledarsida av Claes Arvidsson besvarar detta huvudlösa påstående på ett bra sätt: ”När Israel drog sig tillbaka från Libanon blev svaret Hizbollahraketer och när man lämnade Gaza var namnet på avsändaren enda skillnaden”. (SVD 29/1) Problemet är att den palestinska staten styrs av en organisation vars mål är att utrota Israel och som inte respekterar vapenvilan. Den organisationen var det som palestinierna röstade fram i ett ”demokratiskt val”. Det bör man alltid ha i åtanke.

”Kommuner måste hejda extremism”

Under den rubriken publiceras idag ett mörkt och närmast  skräckinjagande inlägg av två forskare från försvarshögskolan som på uppdrag av regeringen gjort en ”… kunskapsöversikt av förebyggande insatser mot våldsbejakande extremism och radikalisering”. Resultatet är skrämmande. Här talas det om områden där arbetslösheten är hög och vissa gruppers kontakt med det svenska samhället i princip obefintlig.  Barn som aldrig lämnat området Rosengård i Malmö, trots att de är uppväxta där. Denna segragation och detta utanförskap skapar en ond spiral av hat riktat mot det svenska samhället. Detta enklavbildanden och strider mot allt vad samhällsgemenskap heter och är ett stort hot mot en fredlig samhällsutveckling. Problemet kan dock inte bara skyllas på det svenska samhällets tillkortakommanden i form av arbetslöshet och dylikt, utan också på en ovilja att delta i samhällsgemenskapen. Extremism i form av direkt avståndstagande från demokratin och hat mot västvärlden är vanligt förekommande.

”Likaså är det problematiskt att många kulturföreningar inte är vad de uppger sig vara. I vissa fall bedriver de i själva verket religiös verksamhet med en radikal hållning. De motsätter sig aktivt all form av integrering i samhället, vilket de även uppmanar sina medlemmar att göra.

Man motsätter sig även demokratiska styrelseformer samtidigt som förtryck av kvinnor/flickor förekommer.

Enligt många respondenter sker predikningarna ofta på andra språk där ett uttalat hat mot både Sverige och västvärlden förekommer. Det är dock viktigt att understryka att väldigt få har ett våldsbejakande budskap”.

Detta är en utveckling som genast måste brytas genom kraftfulla markeringar kring vilka värderingar det svenska och västerländska samhället vilar på, där kommunerna som finns nära medborgarna har ett stort ansvar. Artikelförfattarna pekar på  två huvudpunkter man bör utgå ifrån

”•Dels den principiella att vår demokratiska värdegrund och FN-stadgan om till exempel kvinnors rättigheter måste vara tillgänglig för alla i Sverige.

•Dels den mer praktiska att i vårt upplysta egenintresse aktivt motverka sådana subkulturer som föder politisk/religiös extremism och som i sin tur kan utgöra en grogrund för våldsbejakande radikalisering och terrorism.”

Man bör akta sig för att reducera extrema idéer som inte hör hemma i en demokrati till att bara bero på arbetslöshet eller trångboddhet. Det handlar i grunden om värderingar och makthavare och offentliga personer som kommer i kontakt med dessa grupper får inte vara rädda att markera mot idéer som inte är förenliga med de mänskliga rättigheterna även om det är människor med annan etnisk bakgrund som står för dem. Toleransen får inte utnyttjas för intoleranta och direkt antidemokratiska  syften. Demokrati och mänskliga rättigheter ska omfatta ALLA, oavsett vilken Gud man tror på eller vilket land man kommer ifrån.

Kring detta får det aldrig råda någon tvekan.

Konstnärlig stringens?

Ett bedrövligt, men talande, exempel på vilket skräp som numera betraktas som konst inom vissa kretsar har en student vid konstafack gett upphov till. Personen i fråga ska ha spelat psykiskt sjuk, blivit intagen på sjukhus och givits lugnande medel. Allt detta ”…skådespelet var en del i ett konstprojekt, som är planerat att vara klart till våren”.

Man kan fråga sig var den konstnärliga stringensen i detta ligger ? Det verkar som om en del ”konstnärer” numera inte bryr sig om denna aspekt av konstnärskapet, utan bara nöjer sig med att provocera. Går något snett, eller att det hela egentligen bara är plumpt och saknar all form av konstnärliga kvalitéer så kan man ju alltid skylla på att ”jag ville skapa debatt”.

Vi kristdemokrater beskylls ju ofta för att vara moralister i dessa frågor. Detta exempel kanske visar att det finns en poäng i att anlägga ett moraliskt och etiskt perspektiv även på konstnärskapet. Vi ska naturligtvis värna den konstnärliga friheten och yttrandefriheten, men diskussion om vilka spelregler som också konsten har att rätta sig efter är nödvändig. Denna del av av samhället ska inte undantas från den värdegrund som vi övriga medborgare har att rätta  oss efter. De allra flesta uttryck ska naturligtvis tillåtas och politiken ska överhuvudtaget inte befatta sig med dett. Det får aldrig bli en ryggradsmässig reaktion att förbjuda ett konstverk eller konstfrom bara för att det är osmakligt (fast man behöver ju inta finansiera allt skräp med skattemedel, som i fallet med ”A history of Sex” exempelvis). Toleransen ska vara hög, men gränser måste ju finnas. Det är rent bedrövligt att Olof Glemme, prefekt vid Konstfacks institution för konst, försvarar det aktuella tilltaget. Den polisanmälan som nu gjorts skvallrar om att konstfack verkar vara rätt ensamma om att se de konstnäriga förtjänsterna i detta. Kanske dags att fokusera på det vackra och konstnärligt stringenta istället för att bara ”väcka debatt”?

Moderaterna alltmer familjefientliga.

Att Kristdemokraterna är det enda familjevänliga partiet i Sveriges riksdag är ingen nyhet får någon med den ringaste uppfattning om svensk politik. Detta tycks hela tiden bli än tydligare. En arbetsgrupp inom moderaterna öppnar nu för en mindre frihetlig och direkt familjefientlig linje ifråga om föräldraförsäkringen. Man förespråkar främst fler ”öronmärkta” (läs tvångskvoterade) pappamånader. Mer tvångskvotering skulle enligt m-gruppen leda till en mer jämställd arbetsmarknad och ett mer jämställt föräldraskap.

Känns resonemanget igen? Tragiskt att moderaterna numera står så långt ifrån sina ideologiska rötter och verkar ha anammat ett vänstersynsätt på familj och jämställdhet.  Inte oväntat välkomnas denna omsvängning av sossarnas Veronica Palm, Som menar att det är ” `jättebra´ att moderaterna ´vågar´ diskutera utökad kvotering”.

Man kan på ett sätt bara hoppas att moderaterna inte gör verkjlighet av detta förslag från en arbetsgrupp. Samtidigt skulle detta öppna möjligheten för Kristdemokraterna att än tydligare markera mot den familjefientliga tvångslinje som snart alla riksdagspartier, förurom just Kristdemokraterna, verkar ha anammat.  Det vore bra om vi redan nu markerade mot detta olyckliga förhållnigssätt, men skulle detta bli moderat politik så bör vi inte vara rädda för att utmana den. I första hand bör udden naturligtvis riktas mot de verkligt familjefientliga socialistblocket, men väljer moderaterna att så öppet utmana Kristdemokraterna i vår hjärtefråga så ska man inte kunna räkna med att vi snällt inordnar oss i leden för alliansens skull. Hoppas bara att man från moderat håll vaknar ur detta förvirringens töcken innan det blir så skarpt  läge. Om inte annat så visar detta ytterligare en gång varför Sverige behöver en stark kristdemokrati.

Några ord om Mellanöstern.

Att konflikten i mellanöstern är komplex torde inte vara något mer kontroversiellt påstående. Inte heller att tragedin är enorm i spåren efter de händelser som vi sett de senaste veckorna borde vara något diskutabelt. Visst kan man kritisera både sidors agernade i vissa avseenden, men vilken sida vi står närmast rent värderingsmässigt borde det inte råda något tvivel om. Även om överträdelser i fråga om vad som kan anses acceptabelt sker i krigssituationer även från Israels sida, så borde det inte råda något tvivel om att Israel, som tillsammans med Irak, är den enda demokratin i området förtjänar varje demokratiskt sinnad persons sympati. Visst kan handlingar från staten Israels sida kritiseras, men i grunden får det inte råda någon tvekan om vilken typ av samhälle som får sägas vara det mest sympatiska i området. Trots stora påfrestningar så står Israel som en solid demokrati emot totalitära och fundamentalistiska krafter som i grunden ogillar frihet i och demokrati. För detta är Israel värt vårt stöd och närmast beundran. Kring detta får vi aldrig relativisera, oavsett hur stor vilja till ömsesidig respekt och en fredlig utveckling än är.

Kring den dagsaktuella situationen kan det bara konstateras att Israel som alla andra stater har rätt att försvara sig och att Gazaremsan använts som bas för terrorverksamhet riktad mot landet. Varje släckt människoliv är naturligtvis ett misslyckande, men den feghet från Hamassidan, där man medvetet placerar sina beväpnade styrkor bland civila, resulterar dessvärre i onödig blodspilla. Men vad annat är att vänta av en organisation vars arbetssätt delvis går ut på självmordsbombningar? Det är förbluffande att höra röster, naturligtvis främst från vänsterhåll, som kanske inte direkt sympatiserar med Hamas, men dock försvarar deras rätt att ”försvara sig mot ockupationsmakten”. Denna vidriga undfallenhet mot antidemokratiska krafter är just den attitydd som gör att vänstern inte har någon trovärdighet i utrikespolitiska frågor. Heller.Man brukar också påstå att Hamas legitimtet grundas på att de vunnit ett demokratiskt val. Även om detta verkligen var ett regelrätt demokratiskt val, så vanns det av en terrororganisation. Om man anser detta ligga i linje med vad demokrati bör innebära så har man reducerat begreppet till att bara innefatta en rent teknisk valprocedur. Vad som kommer ut av den verkar inte spela någon roll. Ett val är fullt legitimt även om det vinns av, en av både FN och EU, terrorstämplad organisation i vänsterns värld. Majoritetsprincipen gäller. Detta står i motsats till den kristdemokratiska uppfattningen där demokrati också måste fyllas med värderingar. En organisation som inte accepterar Mänskliga rättigheter kan vinna hur många demokratiska val som helst. Demokratisk eller legitim blir den i alla fall inte.   Att utöva påtryckningar eller rentav bojkotta en sådan regim är därför fullt legitim. Så länge en organisation, vars yttersta mål är att förinta Israel, sitter vid makten i Palestina så kommer ingen fredlig lösning att nås. Häri ligger det stora hindret.

Visst, Israel, liksom alla länder i världen bryter på ett eller annat sätt mot mänskliga rättigheter, men i grunden är Israel en sund demokrati. Kring detta får det aldrig råda någon tvekan.

Ett stärkt försvar.

Förutom de kristdemokratiska ministrarna i regeringen så är utan tvekan Jan Björklund den som står högst i kurs hos underteckna. Björklund gör ett fantastiskt bra arbete som utbildningsminister och håller på att styra den svenska skolan in på rätt väg, till flumpedagogernas förtret. Nu visar Björklund framfötterna även i den försvarspolitiska debatten. Björklund går tydligt på den försvarsvänliga linje och menar att den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde manar till eftertanke, för att inte säga ett helt annat sätt att tänka än vad som hittills varit fallet. ”- Vi har varit för naiva när det gäller Ryssland. Det är dags att vakna, säger den forne yrkesofficeren…”.  Han kristerar också beslutet att avmilitarisera Gotland, som fattades 2004. Även den ofta mycket klarsynte Bo Pellnäs delar dennna kritik och menar att det finn starka skäl för att ha militära resurser på Gotland, då ön ligger mycket strategiskt mitt i Östersjön.

KDU är också varma anhängare av en försvarsvänlig politik. Vi inser vikten av ett starkare försvar och en stärkt förmåga att dels kunna försvara Sverige, och de värden den svenska demokratin är byggd på, och dels ha kapacitet att delta i fler internationella insatser för att sprida fred, frihet inte minst och demokrati runt om i världen, i linje med syskonskapstanken.

Grattis Bohlin och Landgren m.fl. Skäms medier!

Idag presenterade Kristdemokraterna den slutgiltiga listan inför EU-parlamentsvalet. Ella Bohlin är förstanamnet och detta är odiskutabelt en klok satsning inför framtiden och ett bra ansikte utåt för partiet. Trevligt att notera är också att Göteborgaren Per Landgren står som tredjenamn på listan. Kan bara önska samtliga kandidaterna lycka till!

Rapporteringen kring den aktuella listan har dock inte kretsat kring de som står på densamma, utan om en person som inte fick partifullmäktiges stöd, nämligen Lennart Sacredéus. Jag tänker inte vidare lägga mig i debatten kring huruvida nomineringskomittén agerat på rätt sätt eller inte, men det är tråkigt att denna negativa publicitet ska dominera rapporteringen kring den nya listan. Detta är dock symptomatiskt för nyhetsrapporteringen kring Kristdemokraterna generellt sett, vill jag hävda. Exempelvis såg jag inslaget kring den nya listan i Aktuellts 18-sändning. Man sände ett helt inslag ,på ett par minuter, utan att ens nämna att Ella Bohlin blivit förstanamnet. Fokus lades helt på att Sacredéus inte finns med på listan. Ett tydligt exempel på att medierna, med (S)VT i spetsen, bara väljer att fokusera på negativa händelser och saker som kan uppfattas som splittring inom partiet. Som bekant är majoriteten av Sveriges journalistkår vänstersympatisörer, vilket också torde spegla av sig i rapporteringen. (Hur stor andel som är röd-gröna på (S)VT  kan vi bara spekulera om). Nyhetsrapporteringen kring politiska händelser i allmänhet, och den om Kristdemokraterna i synnerhet, är helt enkelt tendentiös.

Ytterligare ett exempel på detta fenomen är ett reportage för några veckor sedan, då Mats Knutsson framställde Kristdemokraterna som det överkörda partiet i alliansen. Inget kunde vara mer fel, då vi fått igenom mer än 80% av alla förslag i vårt Garantibevis, vilket också Maria Larsson påpekade i en efterföljande intervju. Poängen är att hela reportaget var vinklat till partiets nackdel, vilket innebär att den granskande och allsidighet, som public service vilar på, inte uppfyllades. (S)VT sköter definitivt inte sitt jobb på ett bra sätt i detta avseende.

I anständighetens, och det journalistiska uppdragets namn, borde även de framgångar som Kristdemokraterna skördat lyftas fram. Då ett inslag tar upp tandvårdsreformen så nämna inte ens Kristdemokraterna, som varit drivande i frågan, för att bara ta ett exempel. När något negativt händer rkinga partiet, då blir det förstasidesmaterial, men när något positivt sker då blir det på sin höjd en mindre artikel eller notis. Inte konstigt att partiet inte får den uppmärksamheten och den utdelning vi förtjänar, när vi har majoriteten av journalistkåren mot oss. Det blir inte lätt att föra ut vår politik när medierna ständigt kommer med missledande information. Den många gånger självgoda attityd som jag stött på ,och ofta läser om, bland journalister, där man tillskriver sig själv en avgörande roll för att demokratin ska fungera, stämmer till stor del och det är av yttersta vikt att en demokrati har fria och kritiskt granskade medier. Problemet uppstår då dessa inte sköter sitt uppdrag vilket är fallet i dagens Sverige. Att Kristdemokraterna utsätts för detta är bara ett exempel på hur denna självutnämnda adel bedriver opinionsbildning i ”den kritiskt granskande” journalistikens namn. Man kan exempelvis också fråga sig när någon senast hörde en ”kritisk journalist” ställa en fråga till någon företrädare av alliansen utifrån ett högerperspektiv. Den dagen sådana frågor blir frekvent förekommande i den allmänna nyhetsjournalistiken, då kan vi börja tala om att medierna sköter sin roll, men dit är vägen tyvärr lång.

Härmed  ska inte den opinionsmässiga kräftgång, som Kristdemokraterna för närvarande upplever enligt somliga mätningar, enkom tillskrivas den allmänna nyhetsrapporteringen. Det finns en del övrigt att önska i fråga om tydlighet och profilering från partiledningens sida. Detta blir dock en svårare när journalistkåren på ett så tydligt sätt missköter sig och förvränger verkligheten för väljarna. Det krävs helt enkelt en attitydförändring hos journalistkåren om man verkligen tar sitt demokratiska uppdrag på allvar.

Huvudet på spiken.

För ett par månader sedan skrev Per Gudmundsson träffsäkert om vilken strategi och profil Kristdemokraterna bör välja för att vinna det stöd som partiet förtjänar och potentiellt också har. Idag gör Roland Poirer Martinsson en liknande och tillika mycket skarpsint analys av läget. Martinsson berömmer Kristdemokraternas organisatoriska förmåga och dess mycket kunniga företrädare med Göran Hägglund  ispetsen, som lyckats skörda stora politiska framgångar, vilket massmedierna gör allt för att förneka, vill jag påpeka. Det är bedrövligt att se hur medierna ständigt missköter sin uppgift och kommer med vilseledande information som att vi skulle vara det överkörda partiet i alliansen. Inget kunde vara mer fel. Det är bara att bocka av punkt efter punkt i Garantibeviset. Detta har vi som parti största ansvaret för att föra ut, men medierna borde också ta sitt ansvar och inte aktivt komma med missledande information.

Åter till ämnet så. Martinsson pekar samtidigt på hur vi kan förmå att verkligen nå ut till våra potentiella väljare. Det handlar helt enkelt om att identifera de frågor som våra potentiella väljare med traditionella borgerliga värderingar anser vara viktiga. Martinsson uttrycker detta som att det ” …finns det många väljare som intuitivt känner att det finns ett kluster med familjen först, låga skatter, starkt försvar, fri skola, personligt ansvar, färre aborter, nej till dödshjälp, fri företagsamhet, lag och ordning, religion är viktigt, samhällsinstitutioner bör vårdas…”.

Det är i dessa frågor som Kristdemokraterna har en viktig roll att spela i svensk politik. Alla de ovan nämna frågorna är fullt förenliga med kristdemokratisk ideologi och t.o.m. de mest lämpliga för ett kristdemokratiskt parti i dagens Sverige att driva.  Jag tror att Martinssons bedömning av vilka frågor som Kristdemokraterna skulle kunna vinna väljare i är i grunden riktig. Så blir vi ett parti som får igenom vår politik OCH får uppmärksamhet för det. Sverige behöver ett starkt och tydligt kristdemokratiskt alternativ till de övriga socialliberala partierna i alliansen. Där finns det politiska utrymme partiet idag har att spela på.