Den politiskt korrekta naiviteten.

Ur social misär växer missnöje som kommer att ta sig uttryck i uppror mot det etablerade samhället. Så brukar den politiskt korrekta analysen av hur ”missnöjesyttringar” uppstår(läs bråkstakar som ställer till det) låta i såväl den politiska debatten som hos vänstervridna samhällsvetare. Per Gudmundsson skriver idag, pricksäkert som alltid, om hur denna naivitet hos den akademiska och politiska eliten utnyttjas av extremister som anser sina åsikter stå över de av samhället uppsatta spelregler som vi andra, som vill förändra samhället, har att rätta oss efter. Det handlar inte om någon förtryckt och utarmad befolkning, som i Frankrike innan revolutionen, menar Gudmundsson.  Manipulativt och beräknande använder sig bråkmakarna av den undfallanhet som finns i det politiska och akademiska etablissemanget inför denna samhällsomstörtande aktivitet.

”Tvärtom tycks bråkmakarna välja att använda ett språk som de vet finner resonans hos förståsigpåarna. Säger förklaringsmodellen att kravallerna beror på diskriminering, så kommer stenkastarna att hävda att bråket beror på diskriminering. Säger proffstyckarna att bränderna i papperskorgarna beror på orättvisor, så kommer gärningsmännen att skylla på bristen på rättvisa.

Sverige har den mest generösa välfärdsstat i världen, både vad gäller att pressa medborgarna på skattemedel och att slösa med desamma.  Mer av den strategin är knappast botemedlet mot händelser som i Rosengård, eller på någon annan plats. Det är istället återupprättandet av klasisska borgerliga dygder som, flit, ansvar, bildning och samhällsfred som kan stävja dessa. Det är i människors syn på sig själva och inställningen till sin roll i samhället som förklaringen till ”missnöjesyttringar” som exemeplvis dem i Rosengård, bör sökas och inte i någon form av föreställt förtryck. Inget i dagens Sverige kan rättfärdiga skadegörelse i det offentliga rummet. Handlingar av sådant slag är vare sig begripligt eller försvarbart. Det torde vara en självklarhet, men förtjänar uppenbarligen att påpekas. För det politiska etablissemanget borde detta var en själklarhet att hävda.  Samhällsfred är en förutsättning för ett demokratiskt och civiliserat samhälle. Krafter som inte accepterar detta ska bekämpas och övervinnas. De har ingen plats i samhället och deras aktiviteter ska behandlas därefter.

Konungen visar vägen!

Ett nyanserat och väl formulerat tal som ingav hopp utan att för den sakens skull avstå från att reflektera över missförhållanden i samhället. Så skulle man kunna sammanfatta konungens årliga jultal. Carl XVI Gustav ägnade sin hälsnig till svenska folket åt dagsaktuella händelser som finanskrisen och den ojämna fördelningen av välstånd på det globala planet. Dessa allvarliga ämnen till trots, så var tonen i talet allt annat än dyster. Hans majestät sade t.o.m att finanskrisen kan medföra något positivt. Man kan tänka sig att det var det kreativa tänknade som kan uppstå hos människor ställda inför en problematisk situation som här åsyftades. Nya situationer kräver nya lösningar och på så sätt kan en till synes destruktiv händelse vändas till något positivt. Vikten av medmänsklighet och de små gemenskapernas solidaritet blir än större i tider som dessa, menade också kungen.

” – Mina och min familjs tankar går därför till er alla som drabbats hårt av krisen. Det är vår förhoppning att er oro och era problem lindras av det stöd och hjälp som samhälle och vänner kan ge”.

Konungen talade också om baksidan av den välståndsökning som ägt rum under de senaste decennierna. Fördelningen av detta välstånd är ojämn, men bara det faktum att en halv miljard människor ryckt upp ur fattigdom under denna period torde bädda för ett positivt förhållningssätt till utvecklingen.

”– Fördelningen av välståndet är alltjämt orättvis och fattigdomen stor. Utvecklingen har dock gått åt rätt håll”.

Konungen blev också än mer märkbart personligt engagerad när han talade om den meningslös ungdomsvåld som finns i samhället, och man kan bara anta han delvis syftade på den senastde tidens händelser i Rosengård. Min egen uppfattning är att det spelar i princip ingen roll vad som ligger bakom detta, dåden är helt oförsvarbara och ska behandlas därefter. Att tillresta yrkesdemonstranter  ligger bakom mycket av våldsamheter stärker mig i uppfatningen av denna typ av ”missnöjesyttringar” ofta inte är ett resultatet av social misär, utan ett tecken på dålig uppfostran och förstörelselusta hos, främst unga människor, med dålig moral.

Kungen jultal var i sin helhet ett välkommet inspirerande inlägg i den dystra ton som förekommer såväl på arbetsplatser, som i hem och i den allmännan debatten. Detta är en monark som kan samla folket och visa prov ett moralisk ledarskap, utan för att den sakens skulle bli politisk i ordets vanligaste bemärkelse. Att Carl XVI Gustavs valspråk är ”För Sverige i tiden” märktes verkligen i detta tal. Detta var ett gott argument emot de människor som obegripligt nog ifrågasätter monarkins exitensberättigande. Kungen lever verkligen upp till det monarkin som institution i dagsläget har till upggift att göra, nämligen att vara en enande kraft, höjd över partipolitiken, ett moraliskt föredöme och inte minst en bra symbol för vår nation i andra länder.

Leve Konungen!

”Dumhetens apostlar griper in”

Ett lysande inlägg i frågan som jag behandlade i mitt förra inlägg görs idag. Under ovanstående rubriken skriver Kristdemokraternas förre partiledare, och numera riksdagsledamot,  Alf Svensson om det kulturförakt och den rotlöshet som upphöjs till norm i dagens samhälle. I vanlig ordning (åter-)uppstår diskussionen kring huruvida skolavslutningar och högtider kopplade till den svenska kulturen, som är en del av den kristna kultursfären, ska få äga rum i kyrkor. Numera verkar diskussionen inte bara begränsa sig till detta spörsmål, utan somliga debattörer verkar vilja förbjuda alla former av kulturellt betingade inslag i det offentliga rummet. Svensson ger ett bra exempel på detta:

”Från Grännaberget, vår familjs vrå av världen, lyser stjärnan över hela dalen. Den gamle brottarbasen Olle Larsson har monterat upp stjärnan till glädje och stämning för bygden.

Ska månne någon få för sig att den för mycket minner om Betlehem och Jesu ankomst? Och tycka att den enbart ska få finnas privat och knappt det”.

Frågan är i allra högsta grad berättigad. Att utplåna alla uttryck för vårt kulturarv från de offentliga institutionerna, som exempelvis skolan, eller från det offentliga rummet i allmänhet är vare sig önskvärt eller möjligt. Istället borde man bejaka och tillvarata den rikedom som vårt kulturarv utgör, vilket också är ett uttalat mål i läroplanen

”Förtrogenhet med Sveriges kultur och historia samt det svenska språket skall befästas genom undervisningen i många av skolans ämnen. En trygg identitet och medvetenhet om det egna kulturarvet stärker förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingsgrunder”. (Lpf 94 s.3-4).

Det tycks ibland som om rädslan för att framstå som intoleranta har satt sig medvetandet hos offentliga beslutsfattare och byråkrater. Detta tenderar att slå över i ett regelrätt förnekande av det svenska kulturarvet, vilket står i motsats till läroplanens intentioner. Tolerans förutsätter som bekant självkännedom, och det är de sistnämnda av dessa två begrepp som man tenderar att glömma bort. Detta är ett hot mot en fredlig samhällsutveckling och ett svek mot de uppväxande generationera. Detta är helt fel väg att gå, vilket Svensson också understryker:

”Vad håller vi på med i vårt land? Har dumhetens fundamentalister, om de nu sitter i skolstyrelser eller i andra kulturvårdande sammanhang, för avsikt att göra barn och ungdomar urarva vår tradition och vår kultur?”

Låt oss nu istället fira en traditionell jul i både skolor och hem.  Än en gång; glöm dock inte omtanken om våra medmänniskor som är så centralt i detta sammanhang. Julen är ett extra bra tillfälle att visa omtanke om människor i vår omgivning.

God Jul!

Julen & vikten att värna våra egna traditioner

I samband med jul- eller sommaravslutningar (åter-)uppstår i regel diskussionen kring frågan huruvida skolor ska få hålla dylika högtider i kyrkor, eller om man överhuvudtaget ska få uppmärksamma högtider som är kulturellt- eller religiöst betingade? Diskussionen visar på en tydlig skillnad mellan politiskt korrekta liberaler och socialister som fallit offer för värderelativismen och intar en kulturföraktande ståndpunkt i frågor som den här å ena sidan –och oss konservativa å den andra.

Det borde inte råda någon tvekan om vad svaret på den ovan ställda frågan bör vara. Sverige är en kulturnation och i läroplanen för både grundskolan och de frivilliga skolformerna står tydligt uttryckt att ett av skolans uppdrag ska vara låta eleverna lära känna sitt kulturarv. Ett av de centralaste inslagen i en kultur är de gemensamma högtiderna som exempelvis julen. Det borde således inte bara vara en möjlighet för skolorna att arrangera firandet av gemensamma högtider, utan t.o.m. en plikt. Att avstå exempelvis luciafirande eller julavslutning i kyrkan, då möjlighet till detta finns borde inte anses önskvärt.

Skolan skall inte vara värdeneutral eller hänfalla till kulturrealtivism. Även om alla i dagens Sverige inte firar jul, påsk eller midsommar, så måste kännedomen om att dessa högtider som är centrala i den svenska kulturen finnas. Skolan är och skall vara en kulturförmedlande institution som upprätthåller samhällsgemenskapen och reproducerar en social kontext för de enskilda individerna att verka inom. Tolerans mot andra sätt att leva ska naturligtvis alltid prägla det offentliga rummet, men en balans mellan de universella värden som samhället, och ytterst hela världssamfundet, bör vila på och den enskilda kulturens, nationens och folkets unikum, måste råda. Så uppnår vi en fredlig samhällsutveckling baserat på både tolerans och medvetenhet om det egna kulturarvet. Till skillnad från liberalism och socialism är det en konservativ och kristdemokratisk grundtanke att människan är en social varelse som inte kan existera i ett kulturellt vakuum. Därför ska hänsyn till den gemenskapstörst och vilja till kulturell samhörighet som finns i den mänskliga naturen bejakas och inte föraktas.

Istället för att ursäkta att vi faktiskt har ett kulturarv att förvalta borde vi med stolthet och frid i sinnet fira jul i både skolor och hem. Glöm dock inte omtanken om våra medmänniskor som är så centralt i detta sammanhang. Julen är ett extra bra tillfälle att visa omtanke om människor i vår omgivning.

God Jul!

Kalle Bäck

(Även publicerad på ToF).