Många äro de skribenter och tyckare som försökt förklara den aktuella ekonomiska och finansiella krisens uppkomst och orsaker. För ett par veckor sedan gjordes ett försök av professor Bo Rothstein , då denne hävdade att krisen i USA är ett resultat av en ansvarslös marknadsekonomi utan nödvändiga ramverk. Han passar också på att ge de marknadsliberala ekonomer (inga av dem namngivna) kritik för deras förbehållslösa hyllande av det amerikanska systemet. I dagsläget skulle nog få bedömare anse att utvecklingen som föregått krisen är ett resultat av gott ekonomiskt förvaltarskap, utan Rothstein har helt klart en poäng i att ett vårdslöst agerande från finansmarknadens aktörer har ett stort förklaringsvärde för förståelsen av den uppkomna situationen. Rothstein nöjer sig dock inte med detta konstaterande, utan försöker ge den amerikanska ekonomiska modellen, med låga skatter och en minimal stat, skulden. Det finns häri en övertro på marknadens förmåga att skapa välstånd åt alla medborgare, verkar Rothstein mena. Det är inte på själva finansmarknaden som förklaringen bör sökas, utan snarare i det sociala skyddsnätet.
Rothstein är sedan länge varm anhängare av den generella välfärdsmodell som finns i de nordiska länderna, vilket klargörs i exempelvis ”Vad bör staten göra?” (SNS Förlag 2002), där han hävdar att den generella välfärdsmodellen främjar i princip alla de värden som vi förknippar med en västerländsk demokrati. Den bäddar för individuell autonomi, ett vitalt civilsamhälle, förtroende för de politiska institutionerna, valfrihet, ekonomisk jämlikhet etc. Rothstein hyllar den nordiska välfärdsmodellen minst lika förbehållslöst som de marknadsvänliga ekonomer han själv kritiserar vurmar för den amerikanska ekonomiska modellen. Det bör i ärlighetens namn påpekas att ”Vad bör staten göra?” även innehåller normativa teorier som kan verka sympatiska för en borgerligt sinnad person, där valfriheten inom de offentliga välfärdstjänsterna kanske är det tydligaste exemplet. Men sammantaget vill jag hävda att Rothsteins syn på den aktiva staten som garant för medborgarnas välbefinnanden och den allmänna välfärden, rimmar dåligt med klassiskt borgerliga ideal som det personliga initiativet, strävsamhet, de små gemenskaperna, sparsamhet och den enskildes ansvar för sin tillvaro.
En alltför generös offentlig välfärdspolitik resulterar i att de grupper som befinner sig i en destruktiv utveckling inte ges de tydliga signaler de borde få om att deras sätt att leva är fel. Istället kan en negativ utveckling fortgå, eftersom staten ändå bistår med grundläggande resurser, men utan att tydliga signaler på krav av förändrat livsmönster sänds. Detta är det grundläggande dilemma som en generell välfärdsstat medför. Denna diskussion kommer dock inte att vidare utvecklas här av utrymmestekniska skäl.
Även i den aktuella debatten kring finansmarknadskrisen menar Rothstein att avsaknaden av den nordiska välfärdsmodellen har ett stort förklaringsvärde till krisen. ”Jag skulle vilja gå ett steg längre och hävda att det kan vara så att den nuvarande krisen faktiskt kan ha orsakats av att USA saknar en generell och omfattande social- och välfärdspolitik av nordisk modell.”(SVD 27/9-08). Att även Sverige drabbades av en finanskris under början av 1990-talet tar Rothstein inte ens upp i den aktuella artikeln, men har senare klargjort att den krisen hade att göra med hur avregleringen av den svenska finansmarknaden skedde, vilket också får sägas vara en allmänt vedertagen förklaring (SVD 4/10-08).
Vad som får ses som själva huvudinvändningen mot Rothsteins resonemang är att en välfärdsstat av nordisk modell knappast kan sägas vara något skydd mot finansiella kriser, vilket det svenska fallet är ett exempel på. Där faller hela tanken om att ett mer utbyggt socialförsäkringssystem skulle kunna komma till rätta med finansmarknadens tillkortakommanden. Något annat måste till för att förstå varför lånekaruseller uppkommer och hur de kan förhindras, om detta är praktiskt möjligt.
Man kan inte bortse från vikten av att debattera hur statsmakterna kan ingripa under den rådande krisen för att lappa igen hålen i det ekonomiska systemet – någonting måste ju göras. Ännu viktigare är dock att se till själva de händelser som orsakade krisen för att vi ska kunna dra någon historisk lärdom av dem. Det grundsynsätt som präglar den federala lagstiftningen ”Community Reinvestment Act” i USA, där hushåll med små resurser uppmuntrats att ta lån de inte kunnat hantera, är helt enkelt oetiskt. Det rör sig om ett statligt ingripande i marknadens funktionssätt som infördes av Jimmy Carter, och som ökade på ett avgörade sätt under Bill Clinton vilket successivt lett fram till den kraftiga ökningen av s.k. subprime lån (lån till hushåll och individer utan, eller med väldigt liten, säkerhet) som skapat kredtikrisen.
Denna huvudlösa politik, som kan ses som ett uttryck för social ingenjörskonst, har medfört ett oansvarigt agerande från finansmarknadens aktörer. Att en så allvarlig situation inte ska kunna uppstå måste vara målet med eventuella regleringar, inte att hålla aktörer som agerat oetiskt under armarna. Att istället skapa bättre förutsättningar för vårdslöshet, som skulle bli resultatet av Rothsteins resonemang, visar lika tydligt på avsaknaden av en rättvisande etisk kompass som på välfärdsstatens dilemma. Det spelar ingen roll hur goda intentioner en idé kan tyckas ha vid första anblick, som i fallet med ”Community Reinvestment Act””. Bygger den inte på en god etisk grund bör den förkastas. ”The road to hell is full of good intentions” (se ex Bruce Dickinson; Accident of Birth-skivan, 1998). Etik och ekonomisk praktik måste kopplas samman, och både staten, låneinstituten och de enskilda hushållen bör ta sitt moraliska ansvar. Så skapar vi en marknadsekonomi präglad av stabilitet och långsiktighet.
