Jag har mest för nöjes skull testat vilken av de båda presidentkandidaterna som ligger mig närmast. (Aftonbladets test).
Här kommer ett axplock av resultat från testet. Inte helt förvånande ligger jag tydligt närmast John McCain.
Sammantaget stödjer jag McCain…
…vilket blir än tydligare i ekonomiska frågor…
…liksom i familjepolitiken…
Det är en vanlig föreställning att platt skatt, vilket KDU är förespråkare av, är något som bara är genomförbart i östländer där den ekonomiska utvecklingen inte kommit lika långt som i övriga Europa. Belackarna av plattskatt brukar framhålla att generell välfärd och detta skattesystem är två oförenliga storheter. Sant är i och för sig att plattskatt aldrig har genomförts fullt ut i ett land som är direkt jämförbart med Sverige, men en föraning om hur skattesystemet i alla fall kan göras långt mycket plattare än dagens alltför progressiva system i Sverige, kan skönjas på Island. Man har under de senaste åren dramatiskt minskat progressiviteten i sina skattesatser. Idag är skattesystemet inte helt platt men betydligt mindre progressivt än tidigare. I dagsläget är skattesatsen 36 procent för alla, att jämföra med över 50 % för de mest produktiva för tio år sen. Man avskaffade de sista delarna av den statliga marginalskatten förra året.
Detta är dock inte det enda som har gjorts. Man har också sänkt bolagsskatten som idag ligger på 18%, att jämföra med 50% för 20 år sedan. I likhet med alliansregeringen i Sverige har man slopat förmögenhetsskatten och kapitalinkomstskatten är idag 10 % och har gjorts helt platt. Man har också gjort en rad privatiseringar och avregleringar.
Vad har då resultatet blivit? Inte helt oväntat har tillväxten ökat, arbetslösheten sjunkit till 1% i dagsläget. Omstruktureringar inom näringslivet har skett och man är idag inte lika beroende av fisket som tidigare varit fallet. Island rankas idag som det femte rikaste landet inom OECD.
Slutsatsen man kan dra är alltså att ett plattare skattesystem (och på sikt helt platt skatt) är möjlig även i ett land som inte håller på att resa sig ur askan från socialism och planekonomi. Reformer av detta slag får mycket positiva effekter på ekonomin, med det hela handlar också om rättvisa. Den som utbildar sig, arbetar hårt, och tjänar pengar ska inte straffas för detta med ytterligare pålagor, vilket ett progressivt skattesystem innebär. Plattskatt är således både ekonomiskt och etiskt rätt och riktigt.
Socialdemokraterna har än en gång lyckats slå knut på sig själva i frågor som rör de offentliga försäkringssystemen. Mycket av valdebatten 2006 kom att präglas av hur man från Alliansens sida ville förmå fler människor att återkomma till arbetsmarknaden, och sossarna försökte förneka att några problem ens fanns. Nu verkar man dock ha (s)vängt och föreslår utökade krav på motpresetation från de som erhåller medel via aktivitets- eller sjukersättning. Det tycks nu som om man tvingats acceptera att det finns problem med överutnyttjande av försäkringssystem och passiviserade människor, vilket man tidigare gjort allt för att förneka. På samma sätt blundade man inför det direkta fusk som förekommer inom ramen för de offentliga försäkringssystemen, då diskussionen kring denna fråga gick hög för ett par år sedan mycket tack vare initiering av Alf Svensson, men sen tillsatte man ändå en utredning för att komma till rätta med detta non-existenta fenomen.
Det är uppenbart att man nu kryper till korset och måste underkänna sin egen politik och tvingas visa hur man avser att ta ansvar för att alla människor utnyttjas till sin fulla potential och inte döljs i någon sjukskrivningssatistik eller dylikt. Att åstadkomma detta, även om det innebär en justering i ersättningsnivåerna är vad syskonskap handlar om, om någon nu tvivlat på detta.
Ylva Johansson som är ordförande i arbetsgruppen inom (s) säger t.o.m. att:
- Våra systemlösningar har inte alltid fungerat men vi har kramat om systemen i alla fall.
Kan man på ett tydligare sätt understryka det egna misslyckandet? Allt prat om att ”slå på de sjuka och arbetslösa” verkar vara som bortblåst. Alliansens egen politik är i och för sig mycket effektivare än det (s) nu föreslår, men det är en viktig seger för oss borgerliga att vi lyckats sätta agendan och avsossifiera Sverige, en aning i alla fall.
Ett märkligt debattinlägg görs i dagens nummer av Kristdemokraten av ett antal KDU:are, där man anser det fel av vår eminente ordförande Charlie Weimers att besöka republikanernas partikonvent och öppet ta ställning för John McCain. Jag har själv inte gjort någon hemlighet att av att jag stödjer McCain och kan inte förstå hur en kristdemokrat kan stödja något annat än det republikanska partiet. Att stärka familjens roll, främja den fria marknaden, verka för frihandel, sänka skatter, krympa staten, försöka åstadkomma mer subsidiaritet och basera all politik på en fast värdegrund är ideal som förenar kristdemokrati och det republikanska partiet, och demokraterna kan sägas stå för det motsatta i i princip alla de ovan nämnda frågorna. Jag har dock respekt för att alla inte gör samma tolkning som jag och det är naturligt att det finns meningsskiljaktigheter inom ett parti.
I den aktuella artikeln vill dock författarna förvägra Weimers att ta ställning för den ena kandidaten, då detta per automatik skulle bli hela förbundets inställning eftersom Weimers är ordförande. Det finns inget som hindrar den som vill stödja vänsterkandidaten Obama, att göra det bara för att vår ordförande inte gör detta. Det måste vara en ordförandes rätt att uttala sig i den här frågan liksom i andra spörsmål som kan uppfattas som kontroversiella, liksom det är Göran Hägglunds rätt att uttala sitt stöd för Obama eller Clinton och Alf Svenssons att stödja demokraterna. Det mest anmärkningsvärda i den aktuella artikeln är att skribenterna är medvetna om att Kristdemokraternas ledare tagit ställning för Clinton, vilket jag personligen anser olyckligt, men detta verkar man inte ha några problem med utan det är snarare ett argument mot Weimers ställningstagande. I så fall borde man väl rikta lika skarp kritik mot att Hägglund tar ställning för en kandidat, men det gör man inte. Man antyder inte ens att det ligger något problematiskt i detta. Detta är ett inkonsekvent förhållningssätt, (ungefär i stil med att klaga på att det inte finns någon bredd i förslaget till förbundspresidium och sedan presentera ett eget alternativ som är än snävare). Jag anser det vara både Weimers rätt att ta ställning för McCain och Hägglunds rätt att ta ställning för Clinton, och naturligtvis varje enskild medlems rätt att inta en egen position. Artikelförfattarna fruktar att de ska behöva försvara McCain mot sin vilja p.g.a. att Weimers gör det. Själv har jag på samma sätt aldrig känt mig nödgad att försvara en kandidat bara för att Hägglund gör det.
Något som är än mer anmärkningsvärt är att man inte bara argumenterar för att KDU ska vara neutralt, utan går också emot McCain och kritiserar hans inställning till Irakkriget och dödsstraff exempelvis. Men som Weimers själv sade ”Även om jag inte delar alla McCains åsikter har han en värdegrund som jag kan identifiera mig med.” Det bör också påpekas i sammanhanget att också Obama (och även Clinton) är för dödsstraff och att han stödjer varje medborgares rätt att försvara sig med vapen. Dödsstraffet är i och för sig något vidrigt, men att ens antyda (jo, det är precis vad som görs) att ett besök på republikanernas partikonvent eller ett uttalat stöd för McCain skulle innebära en mer vänlig inställning till dödsstraff är direkt oförskämt. (Det kan bara nämnas i sammanhanget att Obama också har en historia av kopplingar till mycket tveksamma organisationer och extrema personer, men mer om detta kommer av tidsmässiga skäl inte att tas upp här)
Weimers har inte gjort något fel och inte på något sätt gått utanför de handlingsramar han som ordförande har. Hoppas nu bara att McCain vinner. Det har USA, Sverige och hela världen allt att vinna på.
En välkommen förbättring för de sämst ställda pensionärerna presenterades idag och alliansen har ännu en gång visat handlingskraft. Ytterligare en grupp får nu på allvar ta del av de frukter som arbetet med att städa upp efter socialdemokraterna ger. Ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter!
Förslaget innebär att drygt 90 procent av alla som den 1 januari har fyllt 65 år får en skattesänkning. Att förbättra för seniorerna är en hjärtefråga för Kristdemokraterna som vi nu visar att vi tar på allvar. En lyckad jobbpolitik och reformer av den här karaktären hänger intimt ihop och samtidigt lyckas vi betala av på stadsskulden. Påstå inget annat än att alliansens politik är lyckad och att man tar ansvar för att ekonomin är i balans. ”Svekdebatten” är direkt patetisk och om väljarna är missnöjda med vad alliansen har gjort så kan man knappast varit på det klara med vad som faktiskt stod i valmanifestet. Troligare är dock att medierna konsekvent vilseleder och svartmålar. Det är snarare de som inte gör vad de bör och inte regeringen. En mer offensiv maknadsföring skulle dock vara på sin plats, men som sagt än så länge är det bara halvtid.
Den senaste tiden har Sveriges förträfflige Utbildningsminister Jan Björklund ”granskats”. Medierna bedriver i vanlig ordning opinionsbildning mot Alliansregeringen och hävdar att Björklund far med osanningar i sin iver att reformera det svenska skolväsendet. Det ligger i och för sig i sakens natur att en politiker som Björklund tenderar att lyfta fram saker som brister för att skapa opinion för den egna ståndpunkten, och lägga mindre vikt vid det som faktiskt fungerar. Så fungerar politisk opinionsbildning, men den är för den sakens skulle inte lögnaktig. Varken Björklund, eller någon annan av alliansens företrädare har någonsin hävdat att allt är katastrof i den svenska skolan, men problemen är stora nog för att drastiska åtgärder omedelbart bör vidtagas, vilket nu också görs.
Flumskolan, där elever i alltför stor utsträckning ägnar sig åt självstudier, där kunskapsmålen inte följs upp på ett tillräckligt tydligt sätt och där insatser för att hjälpa elever med större behov inte görs, måste ersättas med en kravbaserad skola präglad av individuell studietakt och arbetsro. Annars är det främst just de elever med sämre resultat som drabbas. De som har god hjälp hemifrån och är studiemotiverade klarar sig oftast, men även de måste ges möjligheter att utvecklas och gå vidare, även om andra klasskamrater behöver längre inlärningstid för att inhämta fullgoda kunskaper.
Krav och uppföljning har dock knappast varit ledstjärnor i svensk skolpolitik under de senaste decennierna. Ett exempel på detta slapphänta förhållningssätt är den så kallade Gymnasiekommittén (SOU 2002:120). Ett av förslagen i denna var att avskaffa behörighetskraven i kärnämnena svenska, engelska och matematik för att söka in till gymnasiet. Man skulle inte behöva kunna läsa och skriva ordentligt för att bli gymnasist. Just detta förslag har aldrig blivit verklighet, men denna undfallande attityd, där man kan gå nio år i grundskola och knappt lära sig läsa, har resulterat i att det individuella programmet idag är det största på gymnasiet. Ytterligare några exempel på att tillståndet och utvecklingen i den svenska skolan inte är den man kan förvänta sig följer nedan.
• Skolverket konstaterar att var fjärde 20-åring inte har slutbetyg från gymnasiet och att var tredje inte når behörighet för universitet och högskolor. (19/12 2005).
• Göteborgs-Posten rapporterar att mer än hälften av nybörjarna på Chalmers kört på första mattetentan: ”Det är det sämsta resultatet någonsin.” (17/3 2006).
• OECD-studien Pisa 2006 visar att svenska 15-åringar har tappat mark i naturvetenskap jämfört med andra länders ungdomar. (29/11 2007).
• Svenska åttondeklassare har sjunkit ned under genomsnittet enligt jämförelserna i undersökningen Timms 2003. Åttorna är ungefär lika bra i matte och naturvetenskap som sjuorna var 1995. (13/12 2004).
• Mer än varannan högskolelärare anser, enligt SV, att unga studenter är sämre förberedda än för 5–10 år sedan. Endast var tionde anser att de är bättre. (30/11 2005).
(Uppgifterna är hämtade från SVD 30/8 –08).
Björklund skriver själv att ” I Timss 2003 ingick också en enkät till rektorerna. Där placerade sig Sverige allra sist bland de tjugo deltagande jämförbara länderna när det gäller skolk, sen ankomst och störningar i klassrummet. All statistik finns på såväl Skolverkets som utbildningsdepartementets webbplatser”. SVD 1/9 –08.
Mot bakgrund av detta borde ingen förneka att stora problem finns och Jan Björklund förtjänar all heder åt sitt arbete. Tydliga målbeskrivningar, ständiga uppföljningar och kompetenta lärare är nyckeln till ett framgångsrikt skolväsende. Att reformera offentliga institutioner i allmänhet och skolan i synnerhet tar tid, eftersom organisationerna är trögrörliga, men viktiga steg tas nu i rätt riktning. Alliansen och utbildningsministern visar nu vägen istället för flumpedagogerna som alltför länge haft för mycket att säga till om. För detta har vi både empirin och svenska folkets stöd. Ännu en gång har det regeringsalternativ där Kristdemokraterna igår visat sin handlingskraft och förmåga att hålla vallöften.
