Att vända debattklimatet.

Med utgångspunkt i en bok som på måndag ges ut på svenska, av pseudonymen Theodore Dalrymple, resonerar Per Gudmundsson bl.a. kring familjens roll i den problematik som många ungdomar befinner sig i. På frågan varför en del ungdomar idag överkonsumerar antidepressiva läkemedel, dricker för mycket alkohol blir svaret i den svenska allmänna debatten klass, könsmaktsordning, nedrustning av välfärdsstaten och betygshets. Familjens roll och individens ansvar lyser oftast med sin frånvaro.

Den aktuella boken är för närvarande en av Storbritanniens mest lästa och författaren, som har en bakgrund som slum-, bistånds-, och fängelseläkare, tar upp problematiken som uppstår när alla samhällsproblem ska förklaras med yttre faktorer som berövar människan hennes eget personliga ansvar.

”Genom att avskaffa eller underminera några av samhällets tidigare stödjande grundpelare, såsom familjen, skolan och rättsväsendet, har staten främst övergivit underklassen. Underförstått ligger budskapet att staten borde, för de fattigas och svagas skull, återupprätta vissa institutioner som tidigare avfärdats som konservativa. Om det nu inte är för sent”.

Problemet är att alltför generösa offentliga bidragsystem ger de som väljer ”fel”, i bemärkelsen en destruktiv livsstil som kostar både samhällsekonomiskt och den enskildes väl och ve, stora möjligheter att strunta i att korrigera sina felsteg.  På så sätt leder ett i grunden välmenande förhållningssätt från samhällets sida till de svagas undergång. En mindre, men normativ stat, samt återupprättande av institutioner som familjen, rättsstaten och ett kravbaserat skolsystem är till allra mest gagn för de svagaste grupperna. Detta är ett förhållningssätt som går stick i stäv med vad som idagsläget är politiskt korrekt i den svenska debatten.

”Alla partier skulle inte behöva resonera enligt gällande mönster. Inom kristdemokratin vore det fullt möjligt att bygga en medkännande konservatism istället för en Helle Klein-kristen socialliberalism. En kristdemokrat, som idag påstår att fängelsestraff är nedbrytande och isolerande, skulle kunna hävda att stränga straff hjälper de svaga att hålla sig på den smala vägen och skyddar de fattiga som tvingas bo i nu brottsutsatta områden, för att bara ta ett exempel”.

Gudmundssons slutsats blir att det parti som bäst skulle kunna anlägga detta synsätt och utmana den svenska pk-ismen är Kristdemokraterna. Jag kunde inte instämma mer. Det gäller då att vi på allvar vågar ta debatten, vilket inte är det lättaste. Därtill får vi inte förväxla den ovan nämnda Helle Klein-kristna socialliberalismen med vår egen ideologi. Vi måste våga ifrågasätta välfärdsstaten i grunden, utmana den familjefientliga socialismen  och liberalismen och återupprätta en gemensam grund av etik och moral som inte enkom definieras via lagstiftning utan förmedlas via civilsamhället mellan generationer. Vi måste helt enkelt våga stå upp för en klassisk kristdemokratisk och borgerlig samhällsuppfattning och inte inte acceptera sossarnas samhällssyn och socialpolitik som vår egen.

”Men då gäller det att byta infallsvinkel. Det är inte ”prestationskrav och plugghets” som gör att ungarna super. Det är bristen på krav i skolsystemet som förråder dem. Det är inte pressen från kompisarna som gör att ungarna knarkar. Det är avsaknaden av press från en fungerande familj.”

Det är ingen lätt uppgift att vända hela det samhälleliga debattklimatet, men att bara leka med tanken att vi skulle lyckas med detta är kittlande.

Värderelatvismen visar åter upp sitt fula tryne.

Per Bauhn, som är professor i praktisk filosofi vid Kalmar Högskola går idag till hårt angrepp mot det hyckleri som socialstyrelsen ger uttryck för då man i regel tar ställning mot ingrepp på flickor för att få det att se ut som om de har ”mödomshinnan” kvar innan de gifter sig, men samtidigt tar ställning för omskärelse av pojkar av religiösa skäl.

Detta är nog befängt i sig, men vad som är än värre är hur socialstyrelse motiverar sitt ställningstagande. Man ger också uttryck för ett stort mått av värderelativism då det hävdas att

”..möjligheten av en intressekonflikt mellan barnets självbestämmande och föräldrarnas tro bara finns i en ”västerländsk eller kristen diskurs” och att en sådan konflikt inte finns i ”grupperna judar och muslimer”.

Så ett barn är en unik individ värd att skydda från föräldrars övergrepp bara i den västerländska diskursen? Här öppnar socialstyrelsen, utan att kanske själva vara medveten om det, för att ingrepp och övergrepp på barn utan vidare kan rättfärdigas med hänvisning till att föräldrarnas kultur eller tro påbjuder det hela. Detta är en multikulturalistisk relativism som det borde vara i synnerhet kristdemokraternas uppgift att ta ställning emot. Kulturell pluralism är något vi bör bejaka, men inte kulturell relativism och det kan inte vara vad vi menar med att ha en tolerant inställning till andra kulturer. Ett barn ska ha samma rättigheter vare sig det är fött i Mellanöstern, Sydostasien, Nordamerika eller Europa. Liksom det finns dåliga och bra idéer så finns det dålig och bra kultur, vilke vi aldrig får glömma i vår strävan efter tolerans. Detta är vad som menas med universella värden och ytterst också mänskliga rättigheter.