Familjens positiva roll i samhället ännu en gång bevisad.

En utmärkt artikel publiceras idag på DN-debatt av bl.a. Annelie Enochsson (som är Kristdemokraternas riksdageledamot från min hemstad Göteborg). Den behandlar ett ämne som ligger oss kristdemokrater varmt om hjärtat, nämligen sammanhållningen av familjen. Vi VET att barn som växer upp med båda sina föräldrar tenderar att klara sig bättre senare i livet. En nyligen utgiven rapport fårn Folkhälsoinstitutet som sammanfattar de senaste tjugo årens forskning på området konstaterar detta ännu en gång. Därför borde det ligga i det allmännas intresse att stärka familjens roll i samhället, men det är i dagsläget bara Kristdemokraterna som tar sitt ansvar och aktivt driver frågor får att stötta och stödja familjen och se till att barn ges rätten att växa upp med BÅDA sina föräldrar. Det finns en myt i dagens debatt om att det är bra för barnen om föräldrar som inte trivs ihop skiljer sig. Detta stämmer bara i de fall där våld- och öppna konflikter förekommer, vilket är fallet i ca en tredjedel av alla skilsmässor.

”Ny forskning visar att en skilsmässa är bäst för barnen enbart i de fall det förekommer öppna konflikter med eller utan fysiskt våld. Så är det endast i en tredjedel av alla skilsmässor. För barnen spelar det egentligen inte så stor roll om vi föräldrar är kära i varandra eller inte. Bara vi inte bråkar.”

Jag fastnade också speciellt för ett av de avslutande resonemangen i artikeln.

”Samhället ska inte göra det svårare att skiljas. Inte heller skuldbelägga ensamstående föräldrar. De är ofta enastående föräldrar som gör en fantastisk insats. Men samhället bör göra det lättare att hålla ihop.”

Tycker att det sammanfattar ganska mycket av den kristdemokrartiska familjepolitiken.

Artikel i Politeia.

Undertecknad har skrivit en debattartikel i Kristdemokratiska Studenförbundets tidning Politeia. Jag tar upp ett ämne som tidigare behandlats på bloggen, nämligen om kommunaliseringen av skolan som får anses vara ett stort misslyckande. En grundlig utredningn kring vad effekterna av denna reform blivit borde tillsättas och därefter kommer troligtvis slutsatsen bli att ett återförstatligande är det bästa sättet att få bukt med en del av skolväsendets problem. Alla problem löses inte på detta sätt, men det vore ytterliagre ett steg på vägen. Nedan föjer hela artikeln.

”Kommunaliseringen av skolan är ett misslyckande.

Stora reformer håller på att göras inom det svenska skolväsendet. Alliansregeringens arbete med att städa upp efter det socialdemokratiska vanstyret är en av de viktigaste uppgifterna om vi menar allvar med att Sverige ska stå väl rustat för att möta framtidens utmaningar i kunskaps­samhällets tidevarv. Många är problemen som måste lösas, där huvudmannaskaps­frågan får sägas vara av central karaktär. Som bekant är kommunerna i dagsläget ansvariga för den offentliga grund- och gymnasieskolan. Det var under den dåvarande skolministern Göran Persson som staten abdikerade från ansvaret för skolan för nästan 20 år sedan. Alltsen dess har många problem uppstått, där alla naturligtvis inte kan skyllas på kommunal­iseringen, men mycket kan dock härledas till just detta.

Läraryrkets status har sjunkit dramatiskt sedan dess, vilket också Göran Persson själv var medveten om redan då han drev igenom den aktuella reformen.  I sin bok “Min väg, mina val” uttrycker Persson att han förstod lärarnas protester mot kommunaliseringen av skolan. Han visste att lärarnas ställning skulle komma att försämras vid en kommunalisering, eftersom en statsanställd åtnjuter högre status och har fler förmåner än en kommunal dito, men brydde sig inte om detta. Lärarkårens status var alltså inget värt att närmare beakta i samband med en sån stor omorganisering som kommunaliseringen innebar. Göran Persson är och förblir således lärarkårens kanske allra störste fiende under de senaste decennierna. Att yrkets status sjunker får inte bara konsekvenser för lärarnas ställning samhället, utan medför också att det blir svårare för dem att i kraft av sin profession utöva sina arbetsuppgifter. Lärarna måste ha möjligheter att hävda sin auktoritet både gentemot elever och föräldrar. Man bör helt enkelt ges möjligheter att göra en professionell bedömning av hur den enskilde eleven klarar studierna och ställa nödvändiga krav för att uppnå ett gott resultat. Om yrkets status sjunker så blir det också svårare att göra just detta. Det hela görs naturligtvis inte bättre av att betygskriterierna och läroplanen är så luddigt skrivna att de inte utgör något nämnvärt stöd för lärarna i bedömningen av elevernas prestationer, men här pågår i dagsläget ett arbete för att få bukt med problemen.

Själva yrkets status är dock bara en av många saker som blivit påtagligt mycket sämre efter kommunaliseringen. Lärarnas Riksförbund har gjort en undersökning, där det klart framgår att såväl elever som lärare och föräldrar är missnöjda med den nuvarande skolans resultat och organisering. Kommunerna sköter helt enkelt inte sitt uppdrag som man kan förvänta sig. Jag skulle t.o.m. vilja hävda att kommuner och kommunalpolitiker inte är tillräckligt kompetenta för att sörja för att det komplexa skolsystemet sköts på bästa sätt. Skattebetalarna får således inte valuta för pengarna, som en följd av kommunernas inkompetens. Ett större mått av helhetsgrepp är därför att föredra, vilket staten är mycket bättre lämpad att ta än kommunerna.

I samband med kommunaliseringen ägde också stora förändringar i synen på skolans uppdrag rum. Man började alltmer tala om att skolan ska fostra eleverna och i viss mån ta över det ansvar som rimligen borde ligga på föräldrarna. Istället för ett (ut-) bildningsforum skulle skolan nu alltså bli mer av en uppfostringsanstalt. Traditionen sedan Gunnar och Alva Myrdahl att skjuta över ansvaret för den egna avkomman på det offentliga, istället för att själv ta det, tog sig här politiskt uttryck än en gång, och lärarna ålades uppgifter som rimligen inte bör komma an på dem. En tydligare ansvarsfördelning borde vara att föredra.

Det kan för en kristdemokrat verka sympatiskt att beslut kring skolverksamheten ska fattas på lägsta möjliga nivå, i det här fallet kommunen, i enlighet med subsidiaritets­principen. I det här sammanhanget bör vi dock inse att kommunaliseringen är ett misslyckande och att beslutsmakten bör flyttas till lägsta effektiva nivå istället, d.v.s. staten. I ett första steg bör en grundlig utvärdering av kommunaliseringen göras, varefter nödvändiga åtgärder bör vidtas, där ett återförstatligande troligtvis kommer att vara det rimligaste. Detta är inte lösningen på alla problem, men en av dem.”

Borgerliga värderingar.

Har haft fullt upp den senaste tiden och inte hunnit med att uppdatera bloggen så ofta jag egentligen vill, men här kommer ett försök till bättring.

Vill först och främst uppmärksamma en briljant artikel av Elise Claesson som ger ett något annorlunda och mycket stringent synsätt på den svenska identiteten. Claesson pekar på det underliga i att ett land vars historia präglats av självägande bönder numera ses som ett i grunden socialdemokratiskt land.

”Ättlingarna till borgerliga, fria, självägande bönder tror att Sverige har en naturlig vänstermajoritet; vi är alla sossar av naturen. Därför ska det inte pratas om äktenskap, familj och hem utan om dagis, jämställdhetsbonus…. Det är enklare att vara liberal välfärdsingenjör än sant borgerlig”.

Det tycks nästan vara något skamligt i Sverige för borgerligheten att tala om borgerliga värderingar som arbete, flit, hem, familj och äktenskap. Istället för att prata om vikten av det moraliskt rätta i att arbeta så talar man om att tillväxten behövs för att finansiera den gemensamma välfärden exempelvis. Borgerligheten har helt enkelt att spela på sossarnas hemmaplan i den politiska debatten. Claesson tar upp exempelet från Storbritannien där ledaren för Tory-partiet James Cameron verkar lyckas vinna röster på att tala om klassiska borgerliga värderingar.

”Cameron söker mandat för att bekämpa de samhällsförstörande värden, twisted values, som skapat fattigdom, sjukdom och sociala problem. Han puffar ständigt för äktenskapet, familjen och civilsamhället.

Han vågar vara värdekonservativ och borgerlig”.

Detta är också den strategi jag önskar att den svenska borgerligheten kunde anamma i alla fall på sikt, där naturligtvis Kristdemokraterna borde gå i bräschen för att formera och förmedla den ”borgerliga berättelsen”. Detta är det politiska fält som idag ligger öppet sedan moderaterna blivit ett socialliberalt parti i mittenöknen. Här finns en chans som vi borde utnyttja.