Den blomstertid nu kommer.

Så var det åter dags för det som numera är något av en tradition i den svenska debatten lagom till julfirande och skolavslutningar inför sommarlovet, nämligen diskussionen huruvida det är lämpligt att dessa högtider, i enlighet med svensk och västerländsk tradition, hålls i en kyrkan. Mikael Oscarsson skrev ett mycket bra inlägg i frågan på SVD-brännpunkt igår.

Bland de främsta argumenten för att denna tradition naturligtvis ska få upprätthålas är att såväl föräldrar som elever och personal generellt sett inte har något som helst emot att ha avslutningscermoinin i kyrkan, utan snarare vill ha firandet på detta traditionella vis. Det vore dessutom en total förneklse av det svenska kulturarvet om detta förbjöds, till förmån för…ja vem? Detta skulle endast spela främlingsfientliga krafter i händerna. Oscarsson skriver att ”Om effekten av att vi tar emot nya svenskar till vårt land skulle bli att andra svenskar känner sig tvingade att utplåna sina egna traditioner, kommer det att leda till ökad främlingsfientlighet…”. Bara den som känner sig själv kan visa respekt för andra brukar det ju heta. Min åsikt är också att skolan inte är och inte heller ytterst ska vara neutral, utan förmedla vårt gemensamma kulturarv, men samtidigt ge utrymme för andra kulturella influenser. Att all världens kultur och sedvänjor skulle kunna behandlas exakt lika är dock naivt att tro. Allsidighet och mångfald i undervisningen är naturligtvis för förutsättning för ett inkluderande samhälle där samhällsgemenskapen upprätthålls, men det ena behöver inte utesluta det andra. Den egna kulturella identiteten ska på intet sätt raderas ut, men nya inslag kommer ständigt som också måste respekteras, så länge dessa inte strider mot den grundläggande västerländska etiken och humanismen.

Så låt nu Sveriges elerv sjunga ”Den blomstertid nu kommer” utan att bli utsatta från aggressiv ”granskning” av diskrimineringsombudsmannen.

MUF och Ung Vänster i samma båt.

Det är med både stolthet och glädje vi nu får se vårdnadsbidraget, som kommer att införas den förste juli, bli verklighet. Svenska familjer kommer nu att ges möjlighet att ordna omsorgen av sina barn betydligt friare än tidigare och inte tvinga in dem i offentliga kollektiva daghem. Personligen hade jag gärna sett att summan för vårdnadsbidraget blivit högre , men 3000 kronor är dock betydligt mer än noll kronor, vilket är exakt den summa de som valt att vara hemma med sin barn och inte överlåtit dem åt det den offentliga hittills erhållit. Det hade också varit bättre om att det blivit statligt, liksom man gjorde 1994, så att inte vissa kommuner kunna förvägrat familjer denna möjlighet. Det hade legat ännu mer i linje med subsidiaritetsprincipen att alla familjer skulle ges denna makten över sin tillvaro, oavsett färg på det politiska styret i kommunen, men det som nu gjorts är alltjämt mycket att glädjas över.

Kritiken låter naturligtvis vänta på sig. Från vänsterhåll yras det om att det är kvinnofientligt att låta familjer själva välja sin barnomsorgs. ”Ett bidrag för dem som håller sina barn borta från dagis – men även sig själva borta från arbetsmarknaden och behändigt nog arbetslöshetsstatistiken” beskriver man reformen som. I ungkommunisternas värld ska alltså alla barn tvingas in på dagis och föräldrarna ska inte ha något att säga till om, då staten vet bättre och sitter inne med den ultimata sanningen i banrnomsorgsfrågor, vilket konstigt nog är ungefär samma idéer som Ung Vänster själva har. Ett totalitärt synsätt är vad det handlar om, vilket är ett förhållningssätt till politik som kommunisterna långt ifrån har gjort upp med. Detta är ju inget att förundras över. Gjorde man det skulle ju hela i ideologin behöva förkastas. Att inte stå till arbetsmarknadens förfogande till 100% genom exakt hela den arbetsföra åldern är tydligen också alltid av ondo, även om det sker i det kanske ädlaste av alla syften, som att tillbringa tid med sina barn under deras första tid i livet. Politisk och statlig reglering är standard i Ung Vänsters värld och valfrihet och att lägga makten i det civila samhället tillhör endast undantagen.

Att Ung Vänster som vanligt har en motbjudande syn på det mesta är inget att förundras över. Värre är då att MUF med ordföranden Niklas Wykman i spetsen gör detsamma och också dömer ut vårdnadsbidraget, är mer förvånande. I valrörelsen hade jag ett samtal med Wykmans företrädare Johan Forsell, som i och för sig inte var överförtjust i förslaget, men inte helt avvisande det heller. Det får därför sägas vara en stor omsvängning från MUF:s håll att nu gå ut och aktivt argumentera emot denna valfrihetsreform, som kommer att stötta och stödja familjen, inte styra och ställa med den. Man kan ju bara fråga sig vart MUF är på väg. I och för sig kan man ju argumentera emot vårdnadsbidraget utifrån olika grunder. Det som dock är slående är att MUF (eller i alla falla dess ordförande) och Ung Vänster tycks utgå ifrån samma grund i sina ställningstaganden mot familjens valfrihet. Wykman skriver b.la. att ”Vårnadsbidrag är sjukt dåligt. Varför ska man betala människor för att inte jobba? Varför ska staten konsturerar [sic!] ett system som stärker kollektiva fördomar om kvinnor och män?” Känns argumentationen igen? Att ge familjen ytterligare en valmöjlighet är av ondo, eftersom den då kommer att ”välja fel” och upprätthålla ”unkna fördomar”. Tid med barnen är inget att prioritera framför förvärvsarbete, ens i barnets första tid i världen. Dessutom har Wykman missuppfattat hur vårdnadsbidraget fungerar. Valfrihet borde ju också ska gälla barnomsorgen och därför bör och ska den som inte väljer att ha sitt barn på dagis, och kanske väljer mer tid själv med dem eller ger någon anhörig pengar för att ta hand om dem, berättigad till att få ta del av offentliga medel för barnomsorg, genom vårdnadsbidraget. Det handlar inte om huruvida någon arbetar eller inte. Det är mot andelen utnyttjad baronomsorgstid vårdnadsbidraget mäts, inte antalet arbetade timmar. Fel uppfattat helt enkelt. Så fungerar valfrihet. Jag hade i alla fall hoppas att MUF gillade detta, men valfriheten ska tydligen gälla allt(hembränning inkluderat) utom barnomsorg. Då är det helt plötsligt substantiell rättvisa som gäller d.v.s. lika utfall. Staten ska då välja vad som är bäst och inte de medborgare som faktiskt berörs. Wykman och Ung Vänster verkar ju faktiskt ha mycket gemensamt.

Wykman tar också upp huruvida föräldraförsäkringen ska tvångskvoteras eller ”individualiseras” som kvoteringsivrarna brukar säga. ”Mer teoretiskt så är det orimligt att staten behandlar människor i olika kollektiv” klargör Wykman. Att en familjebildning är något som uppstått på frivillig basis, verkar han inte ha någon förståelse för. Detta är en gemenskap där människor ömsesidigt bestämt sig för att planerna sitt livsprojekt tillsammans. Detta vill Wykman förvägra dem. Istället ska varje individ ses som en isolerad ö, vars enda relation till omvärlden är till staten. ”Uppenbart måste föräldrarförsäkringen vara individuell. ..givet att den finns måste den bygga på relationen individ-stat”. Mer tydligt kan det inte uttryckas. Familjen och mellanmänskliga relationer som bygger på frivillig och solidarisk grund existerar inte i Wykmans värld.

Sist men inte minsta kan man också invända mot argumentet att vårdnadsbidraget skulle vara samhällekonomiskt ineffektivt. Vi vet nämligen av forskning att barn som växer upp i väl sammanhållna familjer med både sin mamma och sin pappa, d.v.s. tillåts existera både i ett socialt och biologiskt sammanhang tenderar att klara sig bättre senare i livet ur i stort sätt alla perspektiv. De har till exempel högre medelinkomst, högre utbildningsnivå och lägre nivåer av bidragsberoende jämfört med de som kommer från splittrade hem. De bildar i sin tur också oftare nya stabila familjer. Under uppväxten mår de därjämte både fysiskt och psykiskt bättre jämfört med kamrater vars föräldrar separerat. De tenderar också tydligt att få mindre problem med uppförande i skolan, att missbruka alkohol och narkotika och drabbas mer sällan av depressioner och psykiska problem. Att stärka familjen är alltså inte bara ett mål i sig som ger barn och föräldrar OVÄRDERLIG tid tillsammans, utan är också en vinst för samhället i stort. Detta verkar många av dagens unga politiskt aktiva vara sorgligt omedvetna om, vare sig det kallar sig moderater eller kommer från Ung Vänster.

Kristdemokraterna och synen på flyktingar.

Enligt en ny underöskning från Göteborgs Universitet är fler och fler av de kristdemokratiska väljarna positiva till idén att ta emot färre flyktingar. Omkring hälften av våra väljare intar nu den här positionen i frågan, till skillnad mot i mitten av 1990-talet då siffran var 25%, men sedan dess har stora förändringar skett. En stor förklaring till detta är att partiet breddats under de senaste 15 åren och har en väljargrupp som är mer genomsnittlig och mer representativ för hela befolkningen. Det är nämligen en utbredd åsikt att Sverige tagit emot för många flyktingar och invandrare under de senaste decennierna.

Detta är naturligtvis ett stort underkännande av den förda integrationspolitiken som vänsterblocket till största del är ansvarig för. Naturligtvis är ett av grundfelen den rigida svenska arbetsmarknaden som speciellt drabbar marginaliserade grupper, men också det faktum att invandringen till Sverige i princip endast utgjorts av flyktingar. Jag har tidigare klargjort för min ståndpunkt i frågan och jag hävdar å det bestämdaste att ”Ett av grundfelen med svensk migrationspolitk under de senaste decennierna har varit att möjligheterna för människor som vill komma hit och arbeta varit ytterst begränsade. Sverige har i princip bara varit öppet för den som flytt FRÅN förtryck i sitt hemland. De som aktivt velat komma TILL Sverige har förvägrats tillträde. I grunden torde detta bottna i vänsterns och fackens rädsla för arbetskraftskonkurrens utifrån. Dessa krafter har verkat som en bromskloss. Resultatet har blivit att nästan bara människor som kommit hit för att de inte har något val utgjort invandringen till Sverige. Det får anses önskvärt att migrationen till vårt land utgörs av en mer heterogen grupp människor där många kanske är inställda på en framtid i Sverige och inte endast ser sin vistelse här som tillfällig”. Detta är ett av grundfundamenten för en lyckad integrationspolitik.

Man ska dock inte blunda för det faktum att det svenska samhället genomgått enorma omvälvningar under de senaste decennierna som en följd av den stora invandringen. En utveckling som saknar motstycke i historien. Det vore märkligt om en så pass stor omdaning av samhället inte fick konsekvenser. Många människor känner sig osäkra och intar en skeptisk inställning till utvecklingen. Det är inget konstigt, utan en del av den mänskliga naturen. Vi reagerar med tillförsikt inför saker vi känner osäkerhet inför. En del krafter försöker på ett billigt sätt att utnyttja detta. Det är lätt, men också extremt enögt, att skylla alla problem på invandringen. Med tiden då den borgerliga regeringen haft makten i ett antal mandatperioder, om den då tillåts föra en borgerlig politik, kommer dock integrationen fungera på ett bättre sätt än vad de gjort hittills och invandringen kommer inte lika lättvindigt kunna beskyllas för all världens problem.

Det är inget att förundras över att ett litet land som Sverige som har låtit en mycket stor grupp människor komma hit under de senaste decennierna också upplever stora integrationspolitiska problem, vilket också i princip alla västeuropeiska länder gör. Detta är ett mycket nytt fenomen än så länge som måste ges tid att smälta in i samhället. Vad man dock kan vara säker på är att krafter vars yttersta mål är att skapa en mer sluten värld och som sätter prestige i att aktivt stämpla ut vissa grupper, snarare än att få dem inkluderade, inte har någon varken realistisk eller sund lösning på problematiken. Istället behövs åtgärder som ger ett reellt resultat av mer inkluderande karaktär där avregleringar av arbetsmarknaden är den kanske viktigaste, men också krav på försörjning för anhöriginvandring för att ge nyanlända en tidig kontakt med arbetsmarknaden och inte låta dem försjunka i bidragsberoende, vilket alliansen och Kristdemokraterna numera driver. Skolan måste också ges möjligheter att förmedla sunda värderingar baserade på den västerländska humanismen och etiken med de universella värden som upprätthåller samhällsgemenskapen, men samtidigt skapa utrymme för pluralism och mångfald. Mycket kan och måste göras. Sossarna lyckades inte med någonting i princip och det är tydligt att alliansen har initiativet på det här området. Så låt oss nu ta väljarnas oro på allvar och aktivt arbeta med dessa frågor, vilket är en av de allra viktigaste inför framtiden.

Abrahamsson och genuseriet.

”Och var så säker: Genuspengarna kommer att rulla in även med den borgerliga regeringen. Jag har kollat med forsknings­minister Lars Leijonborgs medarbetare på utbildningsdepartementet. Där bekymrar man sig inte nämnvärt över att genusforskningen har en tung ideologisk slagsida med tydliga kopplingar till socialdemokrati och radikalfeminism.

Själv tycker jag att det rent ut sagt är för jäkligt att kvasivetenskapliga rön och påstått självförklarande begrepp som könsmaktsordning ska fortsätta att ligga till grund för den svenska jämställdhetspolitiken”.

Maria Abrahamsson ger sin syn på hur det går till när forskningsmedel fördelas. Behöver väl knappt ens säga att jag håller med.

Reformerad sjukförsäkring – bästa medicinen.

De nya reglerna för sjukförsäkring och förtidspension spås få precis de effekter som vi från allianshåll önskat. Försäkringskassa räknar med att spara inte mindre än 17 miljarder tack vare regeringens reformer. Sjukfrånvaron är på väg mot historiskt låga nivåer, från att ha varit bland de högsta på decennier. Gåtan varför svenskarna lyckas vara det mest sjukskrivna folket och samtidigt ett av de friskaste med hög medellivsläng, tycks få sin lösning: man har helt enkelt sjukskrivit människor på andra grunder än sjukdom och det har lönat sig för bra att inte arbeta. De sjutton miljarderna kan nu satsas på annat. (Vi kan bara längta till den dagen då den offentliga sektorn reformerats och effektiviserats så pass att skattetrycket i svårt land kan kan halveras, men detta är ett steg på vägen).

Vad är det då denna dunderkur innebär? Generellt sett är huvudavsikten att människor snabbt ska komma tillbaka i arbete och bryta den destruktiva utveckling som ofta uppstår då en person är sjukskriven en längre period. I de nya regler som riksdagen kommer att besluta om. En sjukskrivning ska inte kunna räcka längre än 365 dagar och innan så lång tid passerat ska ett trestegs rehabiliteringsprogram sättas in. Arbetsgivaren måste under de tre första månaderna visa att man genomfört åtgärder som skulle kunna få den sjukskrivne åter i arbete. Mellan den tredje och sjätte månaden ska den som inte lyckats komma tillbaka i arbete söka nytt jobb. Därefter hänvisas den som inte återkommit i arbete till arbetsförmedlingen. Om personen i fråga inte kan arbeta har denne rätt till sjukpenning i ytterligare 18 månader. Därefter är det antingen arbete eller förtidspensionering som gäller. Förtidspensionärer ska också ges möjlighet att arbeta och de som tjänar högst 41 000 kronor per år ska ges rätt till hela pensionsbeloppet. Vad som därtill redan införts är s.k. Nyfriskjobb som innebär att arbetsgivaren får kraftigt reducerad arbetsgivaravgift om en person som varit sjukskriven i minst ett år anställs.

Vad som dock bör understrykas är att personer med allvarlig sjukdom kan erhålla sjukpenning under obegränsad tid. Det handlar alltså inte om att ”ge sig på de sjuka och arbetslösa” som det ofta uttrycktes från socialisthåll under valrörelsen, utan att få alla människor att utnyttja sin fulla potential och få de som kan arbeta åter sysselsatta. Detta är solidaritet och rättvisa, inte att lättvindigt sjukskriva människor för att arbetsmarknaden sviktar för tillfället. Det finns inget orimligt i nåt av dessa förslag. Det kommer att gynna såväl de sjukskrivna, både som bör återgå till arbete och de som verkligen är i behov av sjukpenning, och samhällsekonomin i stort. Den största orättvisan har hittills varit att människor på felaktiga grunder varit sjukskrivna. Talet om att regeringen för en orättvis politik är helt enkelt enkom trams. Detta måste alliansen bli bättre att för att till väljarna. Både de sjukskrivna, de arbetande och samhällsekonomin i stort bör frukta en sosse-valseger 2010. Det skulle alla förlora på.

Vänstern vilseleder i frågan om ”de papperslösa”.

Idag röstar riksdagen om en proposition kring en ny lag rörande hälso- och sjukvård till asylsökande. Detta lagförslag är till för att förtydliga landstingens skyldigheter i detta avseende, vilket innan varit tämligen oklart. Detta har tidigare reglerats via överenskommelser mellan staten och SKL, men kommer hädanefter att att regleras via lagstiftning. Detta förslag handlar alltså INTE om de s.k. papperslösa flyktingarna, vilket också mer än tydligt klargörs i proppen.

”Under beredningen av ärendet om en ny lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. har även frågan om en utvidgad skyldighet för landstingen att erbjuda hälso- och sjukvård för vuxna asylsökande och för utlänningar som olovligen vistas i Sverige samt frågan om statlig ersättning för en sådan utvidgad skyldighet tagits upp. Detsamma gäller frågan vem som slutligt ska bära kostnadsansvaret för vård till utlänningar som hålls i förvar och som har placerats i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest. Dessa frågor är föremål för vidare överväganden inom Regeringskansliet och behandlas inte i denna proposition”.

(Proposition 2007/08:105.)

Detta förhindrade inte SSU, Kommunisterna (förlåt Vänstern) och Miljöpartiet att arrangera en ”manifestation” till förmån för de papperslösa i söndags. Man verkar medvetet vilja vilseleda väljarna och få det att se ut som att regeringen struntar i de papperslösa, vilket som synes inte alls är fallet. Detta är en helt annan, och därtill mer komplicerad, fråga. Det tycks som om vänsterkartellen snarare är intresserad av att smutskasta regeringen för sakens skull än att föra en saklig politisk debatt. Tråkigt att man väljer att sänka sig till en sådan nivå. KDU har tillsammans med CUF och LUF tagit debatten kring den här frågan på ett långt mycket seriösare sätt. Detta är en svår fråga och saker och ting är varken svarta eller vita, men det ska bli intressant att se vad vidare utredningar ger för resultat. Alla människor ska ha rätt till en värdig vård, men hur detta ska gå till är en sak som vidare bör och kommer att utredas. KDU är i alla fall på det klara med vad som bör göras, vilket går att läsa mer om i den ovan länkade artikeln.

”Direktörernas” löner.

Ett för samhället grundläggande spörsmål diskuterades också i gårdagens Debatt, nämligen hur lönebildning sker på vissa delar av den svenska arbetsmarknaden. Somliga debattörer förfasades över att gapet mellan en genomsnittlig anställd och dess överordnade växer, trots att även industrianställda har upplevt en reallöneökning de senaste åren (och har så gjort de senaste decennierna med undantag för ett par år på 1970- och 1990-talen).

Man valde i den aktuella debatten inrikta sig på Verkställande Direktörers löneutveckling, som tenderar att vara påtagligt mycket snabbare än de anställdas. Man tog för kvällen upp exemplet på Electrolux i Mariestad. Somliga debattörer pekade på det orimliga i att anställda sägs upp, samtidigt som direktörernas löner och bonusar ökar. Man gick så långt som att säga att detta är rentav omoraliskt. En ung kille satt om mumlade något om ”ruttna kapitalister” och hade väldiga invändningar mot hur saker och ting fungerar. Någon lösning på problemen och hur det annars borde fungera kunde dock varken den personen eller någon annan lägga fram. Bara tomt gnäll och klagande på gränsen till avundsjuka.

Johan Staël von Holstein var en av debattörerna och han gjorde en lysande insats. Han påpekade att envar som har invändningar mot hur ett företag sköts bör också ta sitt ansvar för att försöka förändra. Den som äger aktier bör sälja dessa och de som är anställda och missnöjda bör säga upp sig. Tyvärr sätter den rigida svenska arbetsmarknaden stopp för detta, varför arbetsrätt och andra segmenterande mekanismer borde ses över omedelbart, vilket tyvärr tycks vara omöjligt i det fackföreningsstyrda Sverige.

En stor del av svenska folket äger dock idag aktier genom pensionssparande etc. Få utnyttjar emellertid sina möjligheter att påverka via dessa. Om det verkligen var så att det fanns ett utbrett missnöje med exempelvis direktörernas löner på Electrolux så borde man ta sitt ansvar och sälja sina aktier. Ett företag vars aktier rasar måste anpassa sig efter aktieägarnas krav. En representant från Folksam som var närvarande, hade stora invändningar mot hur direktörslönerna sätt på Elcetrolux. Samtidigt äger Folksam stora aktieposter i företaget, men i princip inget har gjorts de senaste åren för att göra något åt det man är missnöjd med, vilket också Stefan Fölster från Svenskt Näringsliv påpekade. Detta är hyckleri! Det är lätt och sitta i TV och fördöma, men för att kunna göra detta med trovärdighet så bör ju också den som kan ta ansvar för att göra något, men det gör man inte. Fölster förklarade också varför VD-lönerna ökar snabbare numera, nämligen för att marknaden är öppnare nu än för 20- 30-år sedan, då en VD var mycket svårare att avsätta. I dagsläget är det lättare att sparka en VD och därför är jakten på de mest kompetenta hetsigare och lönerna trissas så upp. (Kanske kunde lönerna öka för de duktigaste anställda på ett annat sätt om arbetsmarknaden var mer öppen än idag? Man kan ju fråga sig).

Ett generellt problem i det svenska näringslivet är också att ägarstrukturen är alltför diffus och det finns ingen som på allvar kan ta kommandot över hur ett företag sköts. Om ägandet varit mer koncentrerat till enskilda aktörer hade ansvaret tydligare kunnat utkrävas och det hade varit upp till den enskilde ägaren att försvara eller inte försvara hur mycket han eller hon valt att betala sina direktörer i lön. Detta vore ett sätt att komma till rätta med den diffusa ansvarsfördelningen. En lön i detta sammanhang blir varken mer eller mindre än vad ägarna sätter den till. Det är varken något för allmänhet eller politiker att lägga sig i. Anser man lönesättningen vara helt absurd, så kan man antingen rösta med fötterna och inte köpa företagets produkter, säga upp sig i fall man är anställd eller påverka via aktieinnehav. Det är ägarnas sak att sätta chefernas löner och det är de som bör få kritik om man är missnöjd och inte direktörerna. Skulle vilja se den som erbjuds en lön och tackar nej med motiveringen att någon annan tjänar mindre. Så fungerar knappast saker och ting. Så länge lönesättningen sker inom det privata näringslivet så är det endast ägarna som bär ansvaret i en sån här situation.

Sen bör också ett påpekande göras vad gäller uppsägningar, trots att chefernas löner ökar. Jag tänker inte kommentera just fallet Electrolux, men generellt sett så måste det inte vara ett misslyckande att någon sägs upp. Det kan innebära att verksamheten effektiviserats och att mindre personal behövs till samma sysslor. Då har alltså företagets verksamhet förbättrats och det bör premieras. Ett enkelt nationalekonomiskt samband kan tyckas, men vetskapen om detta verkar ibland vara närmast obefintlig.

Som debatten lät igår verkade den mest handla om avundsjuka från kritikernas håll. Man reagerar instinktivt mot något och har egentligen inget alternativ. Tycker man att något är omoraliskt, så ta ditt egna moraliska ansvar för att förändra!

Engagemang är grunden.

Diskussionen i kvällens ”Debatt” kring Dansband och deras musik, som verkar uppleva något av renässans, var till stor del rätt tramsig och bara allmänt småputtrig, men några intressanta slutsater kan dras.

Jag skull personligen aldrig lyssna på dansbandsmusik frivilligt, men jag har ändå stor respekt för banden själva och deras fans. Den stora och trogna publiken sviker inte sina artister, trots att det så gott som alltid, vad jag förstår, har varit ”töntigt” att visa sitt gillande för den här musiken. Det är bara människor med ett stort mått av eget tänkande och ett nästintill idealistiskt förhållningssätt till musiklyssnadet som vågar stå upp för en genre, trots att man ständigt dumförklaras av musikskribenter, som ser sig som förmer än andra i detta avseende, den allmänna vänstervridna kultursektorn i Sverige och även av många vanliga medborgare som bara inte gillar musiken. Det tyder på att ett genuint engagemang för musiken och den kultur den omges av finns. Banden, som sällan har musiken som heltidssyselsättning, klarar sin ekonomi genom hårt arbete och ett genuint engagemang. De får då inga statliga subsidier, vilket många konstnärer vars alster ingen bryr sig om får. Heder åt dem som lyckas lösa detta på egen hand! 

Jag kan inte låta bli att dra en parallell till den musik jag själv har ett stark engagemang i som fan/publik, nämligen hårdrock eller metal av alla de slag. Ständigt dumförklarad av den självutnämnda kultureliten och musikskribenter och därtill motarbetad av radiokanaler och tv, så har denna genre överlevt i snart fyra decennier och är idag kanske större än någonsin. Visst finns stora skillnader på andra plan än den musikaliska mellan de olika genrerna. Det stora trofasta engagemanget från såväl artister som fans är dock gemensamt för de båda och det är vad allting ytterst grundar sig på, inte subsidier, radio/tv-promotion eller tidningarnas gillande.  Detta visar på att man med ett brinnande intresse kan komma långt och inte behöver göra sig beroende av offentliga medel. Detta är något man borde ta fasta på och lära av i andra branscher/sektorer/genrer.

Det finns bättre sätt.

Ett intressant och nytänkande inlägg bortom könsmaktsordningar och diskrimineringsdeterminism har gjorts av Nima Sanandaji, som är VD för tankesmedjan Captus. Sanandaji tar upp frågor som rör unga kvinnors karriärmöjligheter. Den självgoda bild som ofta sprids i Sverige om hur långt vi har kommit i frågor som gäller jämställdhet på arbetsmarknaden får sig här en ordentlig törn. Sanandaji skriver bl.a.

”Den genomsnittliga kvinnan i New York som är i åldern 21-30 år och jobbar heltid har 17 procent högre lön än den genomsnittliga heltidsarbetande mannen i samma åldersgrupp. I New York har unga kvinnor högre löner än sina manliga medarbetare när de jobbar som exempelvis arkitekter, ekonomer, advokater, reportrar, redaktörer och läkare.

Att möjligheterna är öppna för unga karriärsugna kvinnor syns även i Europa. Exempelvis har en rapport från RSM Erasmus universitetet i Nederländerna funnit att bland dem som utexamineras med MBA utbildningar går kvinnorna in på betydligt högre lön jämfört med männen.”‘

Ur ett feministiskt perspektiv skulle detta få anses vara ett stort problem, eftersom det en könet är ”överordnat” det andra. Detta borde ju vara ett misslyckande för jämställdheten. Hur ska detta förklaras? Dags att konstruera ett nytt teorikomplex kring varför män är diskriminerade? Eller så kanske vi kan ta intryck av vad som ligger bakom varför kvinnor lyckas bättre på andra håll än i Sverige och inse att millimeterrättvisa inte är eftersträvansvärt. Sanandaji nämner några exempel som skulle kunna bidra till att göra den svenska arbetsmarknaden mer flexibel och tillgänglig för alla grupper inklusive unga kvinnor:

”- I den nyligen publicerade boken ”Effekter av anställningsskydd: Vad säger forskningen?”, skriven av ekonomen Per Skedinger, kan vi läsa om hur reglerade arbetsmarknader kan begränsa bland annat kvinnors karriärer”.

”- En utbyggd tjänstesektor, där det är enkelt att köpa hushållsnära tjänster, är nödvändig ifall båda föräldrar i ett hushåll ska kunna göra karriär men även ha tid för privatliv och familj. De mycket höga skattekilarna i Sverige sätter stopp för detta.”

”- Även när privata aktörer tillåts inom ramarna för traditionella offentliga monopol sker detta vanligtvis i form av offentliga upphandlingar. Systemet främjar ett fåtal privata aktörer men sätter stopp för konkurrens. Sanna kundvalsmodeller som faktiskt skulle öppna upp kvinnodominerade sektorer för företagsamhet är ovanliga. Såväl kvinnors företagsamhet som karriärmöjligheter för kvinnliga medarbetare begränsas därmed.”

Den borgerliga jämställdhetspolitiken borde utgå ifrån att ge de enskilda personerna möjligheter att förverkliga sina livsprojekt och stärka initiativ från det civila samhället istället för att falla till föga för diskrimineringsdeterminismens kollektivistiska människosyn och många gånger gravt överdrivna verklighetsbeskrivning. Jag är övertygad om att de mönster som finns på den svenska arbetsmarknaden inte främst beror på diskriminering, utan på regleringar som skapar inlåsningsmekanismer som inte låter människor komma till sin fulla rätt. Den offentliga sektorn är tyvärr här en av de största bovarna, där möjligheterna till lönemässigt avancemang är ytterst små. Nyckeln till ett än mer jämställt samhälle ligger i reformeringar av arbetsmarknaden, inte i genusvetarnas teorier.

Skolans kommunalisering är ett misslyckande.

För ett par månader sedan skämde ordföranden för Lärarnas Riksförbund ut sig ordentligt då man tillsammans med sossarna pläderade mot omdömen om elever från första klass, och samtidigt förespråkade breda blocköverskridanade uppgörelser i skolpolitiken. Att man då gjorde gemensam sak med de som bär ansvaret för den svenska skolans problem ansåg jag då, och gör det fortfarande, var rent skamligt.

Nu verkar man dock helt ha svängt och talar klarspråk om den socialdemokratiska skolpolitiken. Metta Fjelkner skriver idag på DN-debatt att ”Göran Persson sänkte medvetet lärarnas status”. I sin bok ”Min väg, mina val” uttrycker Persson att han förstod lärarnas protester mot kommunaliseringen av skolan, som genomfördes för 17 år sedan. Han visste att läraryrkets status skulle komma att sänkas vid en kommunalisering, men brydde sig inte om detta. Yrket status var alltså inget värt att beakta i samband med en sån stor omorganisering som kommunaliseringen innebar. Göran Persson är och förblir således lärarkårens kanske allra störste fiende under de senaste decennierna.

Själva yrkets status är dock bara en av många saker som blivit påtagligt mycket sämre efter kommunaliseringen. Fjelkener redovisar en undersökning som Lärarnas Riksförbund gjort, där det klart framgår att såväl elever som lärare och föräldrar är missnöjda med den nuvarande skolans resultat och organisering. Kommunerna sköter helt enkelt inte sitt uppdrag som man kan förvänta sig. Jag skulle t.o.m. vilja hävda att kommuner och kommunalpolitiker inte är tillräckligt kompetenta för att sörja för att det komplexa skolsystemet sköts på bästa sätt. Skattebatalarna får således inte valuta för pengarana, som en följd av kommunernas inkompetens.  Fjelkner pekar också på en annan viktig förändring som gjordes

”…I samband med kommunaliseringen skedde en förskjutning av lärarnas och skolans uppdrag. Det blev en fokusförskjutning från undervisning till betoning på omsorg och fostran. Dåvarande Svenska kommunförbundet (i dag SKL) hade till och med som mål att utrangera begreppen lärare och undervisning, då båda ansågs obsoleta och betraktades som hinder för den kommunala utvecklingen av skolan”.

 Dels förvreds alltså lärarnas uppdrag till att bli mer av en uppfostringsinstans än ett (ut-)bildningsforum. Traditionen sedan Gunnar och Alva Myrdahl att skjuta över ansvaret för den egna avkomman på det offentliga, istället för att själv ta det, tog sig här politiskt uttryck än en gång. Dessutom sänktes än en gång lärarens auktoritet och det blev svårare att organisera undervisningen på bästa sätt i kraft av professionen, vilket jag så sent som i förra veckan påpekade.

Som tur är så är inte skolväsendet helt lättmanövrerat, eftersom tjänstemännen består av akademiker med en stor pondus som inte låter sig styras i första tagen inte anammar de nyckfulla politikernas infall. Därför har allt inte blivit så illa som det kunde blivit och alla tokiga pedagogiska idéer om ”eget kunskapssökande” där sakkunskaper inte är något primärt för skolan att lära ut, har inte fått genomslag fullt ut. Det är ännu inte för sent att vända skutan rätt. Fjelkner föreslår först att en utredningen tillsätts som en gång för alla blottlägger vad kommunaliseringen ställt till med. Hon hävdar vidare att skolans huvudmannaskap, som en följd av en sådan utredning, faktiskt åter bör bli statligt. Jag är benägen att hålla med. En utredning av det slag som förslås kommer med största snnolikhet att komma fram till att kommunaliseringen bär stor skuld till dagens problem. Mycket bra och rent nödvändigt görs nu från regeringshåll och ett återförstatligande skulle kunna göra det hela än bättre. Som kristdemokrat är skolfrågor en av de allra viktigaste; det är ju i skolan framtida generationer ska ges verktyg för att klara sig i livet. Även den kristdemokratisk grundprincipen om subsidiaritet bör i detta fall tolkas så att makten bör flyttas till den effektivaste nivån, nämligen den statliga. Kommunerna klarar helt enkelt inte sitt uppdrag, även om det kan låta sympatiskt att ”makten ska ligga lånt ner i hierarkin”. Att makt decentraliseras bör dock inte ses som ett mål i sig i det här fallet. En statligt styrd skola kommer bättre kunna uppnå målen för vad som får anses  vara en god utbildning, i kombination med välutbildade lärare som kan anpassa undervisningen efter enskilda individer och lokala förhållanden. Friskolor och privata initiativ ska naturligtvis fortsatt uppmuntras, men det övergripande ansvaret för att utfärda tillstånd för att bedriva friskoleverksamhet och att alla skolor, oavsett huvudmannaskap, uppfyller sina mål bör åter läggas hos staten.

Vi bör nu inse att kommunaliseringen var och är ett misslyckande på i princip alla områden. Detta fel måste rättas till snarast.