Gott nytt år!

Ett gott 2008 tillönskas all läsare av bloggen.

Lärarfacken och (s)kamlösheten.

På DN-debatt den 29/12 skriver Metta Fjelkner (ordförande i Lärarnas riksförbund) och Eva-Lis Preisz (ordförande i Lärarförbundet) tillsammans med socialdemokraterna Marie Granlund och Mona Sahlin tillsammans om skolpolitiken. Bara det faktum att dessa två ”lärarföreträdare”, eller snarare lärarförrädare, gör gemensam sak med oppositionen är anmärkningsvärt. Nej, det var en underdrift, skamligt är ordet. Att i princip hela fackföreningsrörelsen i dagens Sverige är en förlängning av det socialdemokratiska partiet har vi borgerliga alltid hävdat. Det hela är inget att förvånas över för oss med insikt, men att fackliga företrädare så tydligt lierar sig med sossarna bekräftar att man går i partiets ledband och förtroendet för dessa fackliga representanter torde nu vara kört i botten. Det skulle inte förvåna mig om anständiga lärare nu kommer att börja fly facken så att de försvagas och mycket gott kan komma ut av detta. (Facken ställning är generellt sett för stort i Sverige och man utnyttjar detta till att springa sossarnas ärenden). Ett nytt lärarfack borde vara ett alternativ som står på lärarnas och bildningens sida och inte på socialisternas. Inte bara lärarnas roll har försvagats genom vänsterflumpedagogers inflytandet, utan lönerna har också sjunkit under de senaste decennierna. Är lärarfacken nöjda med detta eftersom man gör gemensam sak med de ansvariga?

Hela företeelsen är alltså illa nog i sig, men eländet sluta inte där. Vad man i sak kräver är att skolpolitiken nu ska utformas genom ”breda” uppgörelser. Sossarna vill alltså ha ett inflytande över skolpolitiken trots att man är i minoritet, och man är därtill fräck nog att ställa krav på alliansregeringen. Man vill att alliansen slopar kravet på skriftliga omdömen från årskurs ett. Sossarna verkar ha insett att den egna förda skolpolitiken under de senaste 30-40 åren har varit under all kritik och så flummig vad gäller både pedagogik och ordning att kunskapsnivån successivt sjunkit. Nu när man är i opposition går det bra att erkänna och krypa till korset!

Min åsikt är att regeringen inte borde samarbeta med oppositionen överhuvudtaget. Varför ska de, som konsekvent förstört hela det svenska utbildningsväsendet, ges inflytande nu när man äntligen har chansen att ställa saker till rätta ? Istället borde regeringen driva en hård linje och återupprätta bildningsidealet, kraven på utvärdering och dela upp elever efter kunskapsnivå. Detta har stöd av väljarna och stora delar lärarkåren, och risken för att flummet skulle komma tillbaka i händelse av en socialistseger i kommande val, är inte särskilt stor. Man har insett att vänsterflummet inte håller om utbildningen ska kunna hålla en godtagbar nivå. Nej, kör över oppositionen!

Fram för återupprättandet av ordningen och bildningen i skolväsendet!

”Kristdemokratiska” kvinnoförbundet

För en tid sedan skrev jag en insändare till Kristdemokraten angåenden ”Kristdemokratiska” kvinnoförbundets ordförandes uttalanden i SVD som går stick i stäv med allt vad Kristdemokraterna står för. Kristdemokraten verkar dock inte vara intresserade av att publicera den, varför jag väljer att lägga upp den här istället.

Kvotering är inte lösningen.

I SVD 20/11-07 uttalar sig riksdagsledamoten och tillika ordföranden för kvinnoförbundet Désirée Pethrus Engström om bl.a. könsfördelningen bland Kristdemokraternas företrädare och partiets familjepolitik. Pethrus Engström ställer sig här negativ till Kristdemokraternas hjärtefråga vårdnadsbidraget, men positiv till att kvotera våra listor, två förhållningssätt som  går stick i stäv med allt vad kristdemokratisk politik heter.

                      Även om kristdemokraterna har en uttalad ambition att ha både kvinnor och män som representanter för partiet på alla nivåer, så kan man fråga sig om det är ett mål i sig att ha en totalt jämn fördelning mellan könen. Den som hyser denna uppfattning ansluter sig till en rättvisetradition som kallas substantiell rättvisa, vilket i grunden är ett socialistiskt synsätt på rättvisa, vilket alltså inte hör hemma inom kristdemokratin.  Det centrala borde istället vara att släppa fram kompetenta personer, oavsett kön, istället för att på förhand uttala sig om det exakta utfallet. 

                      Kvotering är per definition något helt förkastligt eftersom man här utgår ifrån en kollektivistisk människosyn där individer automatiskt inordnas i grupper. Kvoteringsivrarna brukar dock kontra med att detta är nödvändigt för att på sikt får bukt med den diskriminering som åsidosätter mänskliga rättigheter om likabehandling och kollektiviserar människor. Resonemanget är bristfälligt eftersom man då rättfärdigar åsidosättandet av mänskliga rättigheter som grundprincip, vilket kvotering innebär, för att få bukt med problem man vill åtgärda. Två fel blir inte ett rätt!

                      Att Pethrus Engström också väljer att ta ställning mot vårdnadsbidraget är beklagligt då detta kanske är kristdemokraternas allra viktigaste hjärtefråga. Krist­demokraterna har en unik möjlighet att utifrån partiets ideologi utforma en alternativ jämställdhetspolitik som inte utgår ifrån feministiska dogmer om att alla kvinnor är underordnade alla män och där familjen ses som något problematiskt som bör styras av politiker. Men Pethrus Engström verkar acceptera den socialistiska och feministiska problembeskrivningen och lösningarna. KDU är dock principiellt motståndare till detta synsätt och kommer att fortsätta att agera ideologisk vakthund gentemot detta förkastliga synsätt.

Leve konungen!

Lagom till jul kommer ett gläjdebud; apanaget höjs med tolv miljoner kronor nästa år och blir nu totalt 109,5 miljoner. De senaste årens negativa trend är bruten och hovet får de resurser som är nödvändiga för att man ska kunna fullfölja sin uppgift. Exempelvis ska pengarna användas till den representation som Kronprinsessan Victorias gör för Sveriges räkning. Dessa pengar kommer att betala sig många gånger om, om man nu vill anlägga ett materialistiskt perspektiv på frågan. Det ligger i folkets intresse att kungahuset fungerar väl och kan fortsätta att vara den opolitiska symbol för vårt land den är.

Leve konungen!

Vårdgarantin – en kristdemokratisk idé.

Idag yttrar Göran Hägglund kloka ord i en intervju i GP. Det hela rör den kristdemokratiska idén om vårdgaranti som infördes under den socialdemokratiska regeringen 2005. Sossarna är f.ö. väldigt pigga på att stjäla idéer, vilket jag själv också fått erfara i det politiska arbetet. Deras egna tog väl slut någon gång på 1970-talet. Vårdgarantin brukar beskrivas i sifferkombinationen 0-7-90-90. 0 betyder att patienten ska få kontakt med primärvården samma dag som man kontaktar sjukvården. 7 att man ska få träffa en läkare inom sju dagar. 90 innebär att efter remiss ska ett besök hos någon form av specialist erbjudas inom 90 dagar. Med det ”andra” 90 avses att en beslutad behandling eller operation dröja högst 90 dagar.

Problemet är dock att detta inte efterlevs trots att ”garantin” redan finns. Därför överväger nu Hägglund att lagstiftningsvägen se till att vårdgarantin efterlevs.

- Vi vill få landstingen att sätta fokus på tillgängligheten, det är där det brister i den svenska sjukvården. I stället för dagens överenskommelse mellan staten och landstingen, vill vi se om det går att lagstifta om vårdgarantin, säger socialministern. Citat från GP.

Det handlar också om att skapa nationella verktyg för att utvärdera likvärdigheten i vården. Så kan vi blottlägga hur saker och ting faktiskt ligger till. Det är inte rimligt att Sverige med världens högsta skatter ska ha sådan dålig tillgänglighet och långa vårdköer som idag är fallet. Jag hävdar att bristerna inte primärt beror på resursbrister, utan dålig organisation som gör det möjligt att struta i att leva upp till de satta målen. Det är därför glädjande att vår socialminister visar så stor beslutsamhet och handlingskraft för att få bukt med problemen, något som man inte kan beskylla sossarna för att ha. Alliansen håller vad vi lovat och lyckas vi bara föra ut detta till väljarna, trots socialistpressens motarbetande av oss, kommer vi kunna behålla makten efter valet 2010. Sossarna har hittills inte presenterat någon ny politik, varför det är förbluffande att partiet med sin Mona i spetsen ligger så bra till i opinionen. Alliansens politik är det inget fel på ur opinonsmässig synvinkel. Det handlar bara om att kunna kommunicera bättre. Dagens intervju med Hägglund bidrar förhoppningsvis till detta.

Läs mer: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=390027

Ett angrepp på hela det demokratiska samhället.

Fortfarande finns ingen gripen för mordet på den forskare vid Södertörns högskola som bragdes om livet medelst knivhugg på Örebro ”universitet”. Skuldfrågan går alltså inte i dagsläget att säkert avgöra, men kollegor till hädangångne fruktar att det rör sig om ett politiskt dåd och att fler kan bli offer. Den döde forskade speciellt kring folkmordet på armenier som utfördes av det Osmanska riket mellan åren 1915 och 1923. Denna händelse vägrar det nuvarande Turkiet än idag att erkänna. Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för tro att detta kan ha med mordet att göra. Om detta är anledningen till händelsen så får det betraktas som ett av de största övergreppen på allt som det västerländska samhället står för i Sverige på länge. Att en vetenskapsman ska tystas p.g.a. av att vissa människor har ett intresse av att förneka historien är inget annat än ett angrepp på dels den fria akademien, dels yttrandefriheten och även samhället i stort. Dessa krafter, som tyvärr verkar vara alltför vanligt förekommande, med mordet på den holländske filmaren Theo van Gogh i färskt minne, måste kraftfullt fördömas av hela det demokratiska samhället. Man kan undra vad som hänt om det hade kunnat antas att det var högerextremister som låg bakom dådet? Hade det politiska etablissemanget reagerat snabbare och kraftfullare då? Tanken är i alla fall värd att tänkas. Det får inte spela någon roll vilka krafter som ligger bakom en kränkning av demokratin. De ska alla fördömas.

Det är av yttersta vikt att västvärlden vågar stå upp mot antidemokratiska krafter, vare sig de reagerar mot en konstnärs rättighet att publicera bilder av en religiös förgrundsgestalt, vill ”krossa kapitalet” eller slå ihjäl människor på grund av deras hudfärg. När det gäller en så grundläggande rättighet som yttrandefriheten finns ingen annan framkomlig väg än kompromisslöshet. Denna princip ska värnas till varje pris och ingen undfallenhet får visas i ”toleransens namn”. Att värna de grundläggande demokratiska rättigheterna, även då det är obekvämt för tillfället, är ett måste om vi menar allvar med att de mänskliga rättigheterna är någon universellt.

Löneskillnader

Välståndet i Sverige ökar och tillväxten slår rekord. Det lönar sig bättre att arbeta och fler får jobb tack vare alliansens politik. Lönedbildningen är dock något man kan förundras över. Enligt LO-tidningen, som granskat IF metalls medlemmars löner så tjänar vvs-möntörer, elektriker och golvläggare 36 500 kronor i månaden. En sopåkare tjänar ca 34 000. Inget problem i detta, det får bara ses som en framgång att välståndet i Sverige växer. Sverige är dock det land i västvärlden där utbildning lönar sig sämst. En gymnasielärare tjänar i snitt 26 000 (visst jag är själv potentiell part i målet som lärarstudent, men det förändrar inte faktum i alla fall). Lönebildningen med kollektivavtal har helt enkelt resulterat i att utbildning inte premieras. Detta verkar inte LO vilja kännas vid, utan man talar istället endast om ”avtalsenliga löner” och ”lika lön för lika arbete”. När ska diskussionen komma till vad som är en rimlig lön för en som efter åratal av studier och skuldsättning kommer ut på arbetsmarknaden? Det är dags att uppvärdera bildning och akademiska kunskaper.

Om någon skulle tvivla:

http://www.lotidningen.se/?id_site=8&id_item=12436

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_690139.svd

Naturliga orsaker

Lars Franzén, som är professor i geovetenskap vid Göteborgs Universitet, hävdar i ny forskning att den s.k. globala uppvärmningen troligtvis har naturliga orsaker. För en som inte är expert på området är det svårt att säkert avgöra vad som egentligen har det största förklaringsvärdet till utvecklingen. Jag har i alla fall hela tiden varit skeptisk till den skräckpropaganda som framförs av miljörörelsen och Al Gore exempelvis. Idag råder inget debattklimat överhuvudtaget, utan endast ”sanningen” om att världen är på att gå under förs fram och skrämmer upp folk. Förhoppningsvis bidrar Franzéns inlägg till en mer nyanserad debatt där sakliga argument prövas mot varandra och där domedagsprofeterna marginaliseras.

Läs mer:

http://www.science.gu.se/aktuellt/nyheter/Nyheter+Detalj?contentId=760313

Ökade klyftor

I Agenda 9 december förfasas man över att ”klyftorna i Sverige har ökat”. Enligt en nyligen publicerad undersökning äger mindre än en procent av Sveriges befolkning mer än en tredjedel av de ekonomiska resurserna. Denna utveckling har fortskridit under de senaste 25 åren. Rikedomarna i vårt land är alltså ”snett” fördelade. Marita Ulvskog, som var gäst i studion, hävdade i programmet att trots detta är den sociala mobiliteten dock högre i Sverige än i exempelvis USA. Detta gör hon mot bättre vetande, men vad annat är att vänta av henne?

Den sociala mobiliteten är, hur gärna sossar och vänsterdebattörer inte vill se det, högre i USA och rikedomarna är mer jämnt fördelade. Generellt sett är har USA också haft högre tillväxt än Europa under de senaste 15 åren. Kanske dags att inse att höga skatter och stora kollektivistiska tvingande välfärdssystem inte är någon bra lösning? Den konfiskatoriska skattepolitik, som i synnerhet Sverige, bidrar istället till snefördelningen av resurser då endast ett litet fåtal människor tillåts bygga upp något eget kapital. Den breda massan av hårt arbetande medborgare proletariseras som en följd av att man förvägras disponera sina egna inkomster.

Är det då egentligen ett problem att ”klyftorna ökar”? En socialist, vars yttersta mål är substantiell rättvisa d.v.s. lika utfall och fördelning av resurser i samhället, skulle naturligtvis svara ja. Allt ska fördelas lika, inklusive fattigdom. Väljer man istället att se verkligheten där levnadsstandarden faktiskt ökar för alla i hela samhället så är det dock inget att förfasas över att vissa drar ifrån. Enkelt uttryckt; så länge alla får det bättre är det inget problem att vissa får det ännu lite bättre. Problemet är istället att de breda folklagren förvägras att förkovra sig och att staten lägger beslag på frukterna av deras arbete. Detta är den centrala problematiken som debatten borde fokusera på istället. Fattigdom och avsaknaden av ekonomisk utveckling är problemet inte rikedomar och tillväxt.

Sosse-tv.

Idag skriver programledaren Micke Leijnegard på SVD brännpunkt att påståendet om att SVT skulle vara en vänstervriden TV-kanal inte stämmer. Han lägger inte fram några särskilda argument, utan hävdar endast att SVT är en neutral Public Service kanal.

Man kan upprepa detta påstående hur många gånger som helst, vilket ofta görs av SVT och socialdemokratiska politiker, utan att de för den sakens skull blir mer korrekt. SVT ÄR sosse-tv, vilket främst märks på nyhetsrapporteringen. Konsekvent framställs alliansregeringen i negativa ordalag. Exempelvis när en ny budget presenteras väljer SVT att inleda med att påpeka vad man inte satsar, på istället för att visa vad regeringen faktiskt gör. Detta görs gång efter annan. Ytterligare ett exempel är omvärldsbevakningen där exempelvis USA och i synnerhet Bushadministrationen framställs i negativa ordalag ( Läs Timbrorapporten ”När SVT valde John Kerry till president i USA”). Även organisatoriskt märks att den statliga televisionen är s-märkt. I socialdemokratisk anda är naturligtvis styrelsens ordförande Lars Engqvist en f.d. socialdemokratisk minister.

Leijnegard är också fräck nog att hävda att det är i de kommersiella kanalerna som risken för partiskhet är störst. Han tar som exempel Johan Hakelius ges utrymme i TV4 och att Gudrun Schyman och Peter Wolodarski har egna program i TV8. Skillnaden är dock att alla vet vad dessa personer har för åsikter, men SVT:s sossefierade nyhetsbevakning görs outtalat. Det blir svårare att värja sig mot dolda budskap och politiska undertoner.

SVT är i dagsläget sosse-tv och så länge ingen större förändring sker kommer inte statens TV att bli mer nerutral bara för att påståendet upprepas.