Jag är precis hemkommen från en studieresa till Bryssel där vi besökt båda de kristdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet, träffat två lobbyister från Världsnaturfonden och även lyssnat på en debatt parlamentet. Dessutom bevistades EPP:s kansli och kommissionen.
En fråga som naturligtvis ofta kom upp är miljöfrågor i allmänhet och växthuseffekten i synnerhet. Utan att peka ut någon enskild person eller aktör så tycker jag mig kunna se tendenser i den allmänna debatten om att ekonomisk tillväxt och miljöförbättringar är ett motsatspar. Detta är en tes som de gröna partierna i Europeisk politik länge förfäktat och som nu tycks ha blivit en allmänt accepterad dogm. Själv är jag av motsatt uppfattning.
För det första kan det konstateras att i princip allt i världen går åt rätt håll vad gäller fattigdomsbekämpning. Sedan 25 år tillbaka har inte mindre än en halv miljard människor ryckts upp ur fattigdom tack vare ekonomisk tillväxt. Att vissa regioner inte hängt med i utvecklingen är ju ett problem, men gör inte de andra ländernas framgångar mindre glädjande, såvida man inte har en dogmatisk socialistisk jämlikhetssyn på världen där allt ska fördelas lika, inklusive fattigdom.
När marknadsekonomin nu bevisat att den kan skapa ekonomisk tillväxt utan att arbetarklassen ”sugs ut” och utan att rika länder blir rika på de fattigas bekostnad så försöker man från flera håll kritisera den ekonomiska tillväxten med motivationen att den tär på miljön. Det handlar alltså om att man försöker motivera sin regleringsiver utifrån ett miljöperspektiv och tillväxten utmålas här som ett hot istället för en möjlighet. Dessvärre återfinns dessa åsikter numera över i princip hela den politiska skalan. Den som inte skriver under på dessa domedagsprofetior utmålas som i det närmaste ond, eller i alla fall okunnig och icke värdig att delta i debatten. Man förtiger gärna de framsteg som görs och ser inte hela sanningen.
Det finns dock ett klart samband mellan tillväxt och renare miljö. Sedan1970-talet har, om man tittar på de rika industriländerna , utvecklingen gått åt rätt håll. Luft och vatten blirrenare, skogarna växer, och oljeutsläppen i världshaven rasar. Om en människa ställs inför ett val mellan att ge mat åt sina barn och värna miljön, väljer nog alla dit tidigare, men om inkomsterna stiger så kan även hänsyn till miljön tas. Detta gäller även utsläppen av växthusgaser. Fattiga länder behöver högre inkomster för att kunna ta till sig ny teknik och minska sina utsläpp av koldioxid. Nya drivmedel är dyra och kräver medel att köpas för.
Att ställa upp ett motsatsförhållande mellan tillväxt i globaliseringens tidevarav och bättre miljö är alltså helt fel väg att gå. Istället behövs mer global spridning av teknik och inkomster. Dessutom behöver inte länder som nu utvecklas göra om de redan välmåendes misstag, utan lära av historien och anamma nu teknik, under förutsättning att de tillåts ha ekonomisk tillväxt. Få kan helt förneka att problem finns, men inte heller att lösningar finns. Enligt Christian Azer, professor vid Chalmers som bl.a. forskar kring ”bärkraftig energi och materialomsättning” kan vi redan idag, rent tekniskt, minska utsläppen av CO2 kraftigt och samtidigt utveckla välfärden. Och tekniken utvecklas ständigt. Allt är inte nattsvart, vilket man kan få intrycket av om man väljer att tro på Al Gore och Miljöpartiet exempelvis.
Alltså; världen kommer inte att gå under den här gången heller, men arbetet med att förvalta vår planet går vidare.