Kanske ingen elit, men elitistiskt tänkande.

Ytterligare ett inlägg i debatten kring kvotering i olika former gjordes av Göran Hägglund i söndagens DN, där han påpekar vad som är att vänta vid en eventuell rödgrön valseger; mer pekpinnar och politisk styrning av både familjer och företag i form av kvotering. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Att socialistiska politiker gillar politisk styrning är inget att förundras över. Vad som är mer förvånande är reaktioner från fäder som vill ha mer politiskt styrning av sin papparoll.

Dessa kvoteringsivrare menar att ett jämnare uttag av föräldraförsäkringen är önskvärt och därför ska tvångsdelning införas. Man kan fråga sig var det personliga ansvaret tog vägen i detta sätt att resonera. Om dessa fäder vill ta ut exakt lika mycket av föräldraförsäkringen som mammorna till deras barn, så är det väl bara att försöka lösa detta tillsammans med den respektive? Varför är det politikens roll att bestämma på vilket sätt detta ska ske? Att det sedan finns familjer som inte vill ha en exakt sådan fördelning som debattörerna verkar vilja, tycks de bortse ifrån. Det är just den fördelning som man själv vill ha som ska gälla för alla. Detta är ett tydligt exempel på den problematik som Kristdemokraterna tidigare lyft kring synen på lagstiftning i Sverige. Att se lagstiftningsvägen som den mest framkomliga för att åstadkomma samhällsförändringar banar väg för politiska övertramp och kränkningar av den civila sfären. Bara för att debattörerna i den aktuella artikeln vill dela föräldraförsäkringen på ett visst sätt så ska alla andra göra på samma sätt. Lite mer respekt för andra människors val och familjers frihet är att föredra!

I det aktuella inlägget hävdar man att föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen och t.o.m. rätten till semester är jämförbara välfärdsinstitutioner.  Jämförelsen haltar minsa sagt. Sjuk är man i regel som individ, men barn är, hur man än vrider och vänder på det, två personers angelägenhet. Alltså bör det vara föräldrarna tillsammans som bestämmer hur förhållandena i just deras familj ska se ut. Jämförelsen som nämndes faller därmed platt.

Jag tror att det är viktigt att vi politiker tänker på var politikens gränser går. Med det är lika viktigt att andra samhällsmedborgare inte tvingar sina personliga uppfattningar om hur vardagen ska se ut på andra människor. Att uttrycka åsikter och opinionsbilda för sin sak är allas rätt, men att vilja tvinga andra människor till vissa livsval är mycket tvivelaktigt.

Kristdemokraterna går i en mer frihetlig riktning, andra krafter i samhället verkar gå åt motsatts håll. Det finns människor som vill styra andra människors liv på ett elitistiskt vis, även om de inte tillhör den rödgröna eliten.

Allt är inte politik

Alliansregeringen annonserade för ett tag sedan att kvotering till universitetsutbildningar inte är en ok. Att på ett sådant sätt inordna människor i grupper går helt enkelt inte ihop med varken ett kristdemokratiskt eller allmänborgerligt sätt att se på människan. Vi är alla unika personer. Moderaterna verkar nu helt gå emot regeringens linje och öppnar för kvotering till bolagsstyrelser, inom det privata näringslivet till och på köpet. Detta sätt att genom politisk klåfingrighet vilja styra och ställa med enskilda företag på borde varje frihetligt sinnad person ryggradsmässigt reagera mot. De nya moderaterna tycks tvärtom ha anammat ett synsätt där allt kan bli föremål för politiska beslut bara det tjänar de egna syftena.

Stefan Attefall ifrågasätter på ett briljant sätt förslaget i sig, men för också intressanta resonemang kring lagstiftningens roll i allmänhet.

”Vilken rätt har en politisk majoritet att genom lagstiftning tvinga en ägare att utse den ena eller den andre att leda sitt företag – vilken bakgrund, kön eller egenskap personen än må bära med sig?

Politikens grunduppgift är att skydda personers rättigheter. Rätten att få vara fria från våld och brott, från diskriminering och fattigdom”.

Det är djupt olyckligt att lagstiftning, i det svenska politiska klimatet, som regel anses vara den naturliga vägen att förändra samhället via. Risken för övertramp blir på så sätt större och moderaternas omsvängning i den aktuella frågan är ett tydligt exempel på detta. Vi politiker måste ibland inse att även om det finns problem vi anser angelägen är det inte alltid vår uppgift att lösa dem. Respekten för civilsamhällets självständighet måste vara ett grundläggande värde om icke bör göras avkall på i första tagen.

Ideologi spelar roll – nej till kvotering.

Det är utomordentligt glädjande att alliansregeringen nu visar prov på att stå upp för en etik som värderar människors prestationer och inte särbehandlar personer utifrån egenskaper som exempelvis kön. KDU har redan kommit till insikten om att kvotering alltid är fel, oavsett plats, tid, rum och syfte. Detta är nu också uppenbarligen något som ligger till grund för regeringens högskolepolitik. Tobias Kranzt klargör att särbehandling p.g.a. av kön inte är en acceptabel metod oavsett vad avsikten är. Detta är en tydlig ideologisk skillnad mellan ett borgerligt synsätt och ett socialistiskt sätt att tänka där grupper står mot varandra och personer inte anses vara unika.

Argumenten som Krantz för fram tar sin utgångspunkt i exempel där kvinnor diskrimineras p.g.a. att vissa utbildningar kvinnodominerade. Då blir det en fördel att vara man in antagningsprocessen och dörrarna slår igen för grupper av kvinnor för att de är kvinnor. Exemplet är talande, men det är symptomatiskt är det är först när kvinnor missgynnas som det händer något. Hade reaktionen varit densamma om det enkom varit män som missgynnats? Tillåt mig tvivla. Debatten kring jämställdhet är fortfarande alltför dominerad av ett kvinnoperspektiv. Det kan anses vara ett problem att unga killar tycks missgynnas av det nuvarande skolsystemet, i form av sjunkande betyg i vissa fall trots lika prestationer, och att färre män söker sig till högre studier. Arbetet med att stimulera pojkar och mäns intresse för studier måste dock börja långt tidigare än på högskolnivå och kvotering är inte en etiskt acceptabel väg att gå.

I vilket fall som helst är alliansregeringens ställningstagande ett viktigt steg i rätt riktning. Detta visar på vikten av ett ideologiskt perspektiv på samhällsfrågor. Alliansen har ännu en gång på allvar visat att man levererar vad man gick till val på.

Byråkrati – ett hot mot välfärden?

Det debattinlägg kring den svällande kommunala byråkratin som för ett par dagar sedan publicerades i DN har mig veterligen inte fått något större gensvar. Det är symptomatiskt att detta missbruk av skattemedel passerar relativt obemärkt förbi. Däremot tycks vinster i offentligt finansierade, men privat drivna, verksamheter regelbundet reta upp opinionen främst på vänstersidan. Det är lätt att ropa efter mer pengar från staten eller skattehöjningar för att garantera välfärden när det ekonomiska läget är pressat, men vad är mer resurser värda i det långa loppet om medlen läggs på att göda den redan alltför omfattande offentliga byråkratin?

Detta är ett långt mycket större problem än att fristående utförare kan göra vinst genom att driva verksamheterna på ett effektivt sätt. Snarare borde väl frågan vara varför inte de offentliga utförarna kan uppvisa samma plusresultat som de fristående? Sämre kvalitet hos fristående alternativ? Knappast. Ineffektivitet torde vara enda rimliga svaret.

Artikeln i DN avslutas med orden:

”I grunden måste skattemedel i den offentliga sektorn granskas lika hårt som bidrag till privata verksamheter. För att Saab över huvud taget skulle få statliga kreditgarantier behövde de tilltänkta nya ägarna presentera planer och kalkyler där varje kronas användning redovisades i detalj. Men när det gäller kommuner och landsting är politiker av alla färger beredda att skölja ut miljarder, utan några som helst krav på redovisning av hur pengarna används. Resultatet blir att 2000-talets byråkratexplosion med största sannolikhet bara fortsätter, nu gödd av nya, friska pengar.”

Jag menar inte att regeringen gjort något fel i att rikta nya pengar till kommunerna rent principiellt, men tydligare system för att garantera att resurserna används på rätt sätt borde skapas.  Det handlar helt enkelt om att prioritera kärnverksamheterna i den offentliga välfärden. Lärare, sjuksköterskor och läkare ska premieras framför administratörer, mellanchefer och byråkrater.

KDU:s Aron Modig om det pesonliga ansvaret.

KDU:s andre vice ordförande Aron Modig har skrivit en fantastiskt bra artikel om det personliga ansvaret i samband med den uppmärksammade örfilsrättegången i Jönköping. Det var i somras som en äldre herre efter upprepade trakasserier från ett ungdomsgäng i desperation utdelade en örfil. Först bör sägas att en örfil i sig inte är något gott eller någon lösning på problemet, men än viktigare är att detta väcker frågor om det personliga ansvaret, vilket rimligen också bör gälla ungdomar i tonåren, även om dessa inte är myndiga.

”Hur står det till med det personliga ansvaret och med respekten för andra människor? Vad är det som gör att de kan med att kalla en äldre herre, som lägger sin fritid på att skapa en trevligare omgivning för hela samhället, för ”gubbjävel”? Hur kommer det sig att de tycker det är okej att förstöra annans egendom eller kasta stenar mot polis och räddningstjänst bara för att de känner sig kränkta, orättvist behandlade eller lider av allmän tristess.

Jag tror att en stor del av felet är socialdemokratins. Det är den stora sossestaten som, genom sin ambition att lösa alla möjliga problem och frågor, generellt sett undergrävt ansvarstagandet hos människorna samt utraderat allt mer av deras moral”.
I sammanhanget bör också föräldrarnas ansvar lyftas fram. Där ansvaret för barn och ungdomars uppfostran alltmer lyfts över på offentliga institutioner, som dagis och skola, har  föräldrarnas och civilsamhällets ansvar fått stå tilbaka. Detta är en av de största baksidorna med  den socialdemokratiska välfärdsstaten och den enda logiska följden av en vänsterpolitik där kollektivet, strukturerna och det offentliga tillskrivs ansvaret för människors handlingar. Det personliga ansvaret har ingen plats i ett sådant sätt att se på samhället, vilket ideligen understryks av vänsterkrafter som endast talar om rättigheter, men aldrig några skyldigheter. Modig avslutar sin artikel med orden

”Det är uppenbart att det inte fungerar att bygga ett samhälle på det sättet. Istället måste vi hjälpas åt, arbeta tillsammans och ta ansvar både för oss själva och för andra. De som kan arbeta ska arbeta. De som inte kan arbeta ska naturligtvis ha hjälp. De som följer lagen ska belönas med ökad frihet, samtidigt som det måste råda nolltolerans gentemot de som bryter mot de samhälleliga spelregler vi gemensamt satt upp. Med dessa principer som grund kan vi bygga upp det goda samhället. Det samhälle där det aldrig behöver gå så långt att en vuxen i frustration slår ett barn”.

Ta chansen och få Fredspriset!

Det är titeln på den kampanj för frihandel som KDU har startat. Kampanjhemsidan går att hitta här. På sidan finns ett diplom för utskrift avsett för alla vi som stödjer frihandel och utvecklingsländers möjligheter att ta sig ur fattigdom genom handel.  Detta är att göra en verklig insats för både fred och välstånd i världen. En sådan insats är därför värt ett fredspris!

På kampanjhemsidan skrivs bl.a. att

”Frihandel lyfter utvecklingsländer ut ur fattigdom och stärker världsfreden!
I ekonomiska världskriser är det lätt att länder förordar protektionism istället för frihandel.
Detta tycker vi i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet är fel!
KDU vill verka för frihandel i världen och tycker att Sverige på ett bättre sätt än idag bör prioritera dessa frågor.
Därför är KDU mycket kritiskt till de höga tullar som EU och USA har mot världens minst utvecklade länder!”

Uppmärksamheten kring SD.

Det torde inte ha undgått någon att Sverigedemokraterna den senaste tiden har uppmärksammats mycket. Det är kanske inte så konstigt att ett parti som aspirerar på att ta plats i riksdagen ges utrymme, fast ibland kanske onödigt mycket utrymmes ges åt detta förhållandevis lilla parti. För en tid sedan valde t.ex. SVT:s debatt att ägna ett helt program åt att diskutera huruvida det var rätt eller fel av Aftonbladet att inte låta SD annonsera i tidningen. En del dagstidningar valde också att ägna både ledarsidor och hela uppslag åt den artikel som SD:s partiledare fick publicerad i Aftonbladet förra veckan. Inget av detta kanske är helt fel, men man kan i alla fall diskutera hur exempelvis SVT väljer att prioritera.

Hur som helst så tycks SD:s syn på invandring gillas av en allt större väljargrupp. Enligt en färsk undersökning anser hela 18% att det skulle vara bra att ha SD i riksdagen. Mediernas mycket onyanserade sätt att rapportera kring integrationspolitiken och de ”problemområden” som associeras med dessa bidrar säkerligen till detta. De etablerade partierna har också misslyckats i debatten och den arroganta attityd som man mött SD med har troligtvis bidragit till att får SD att framstå som martyrer. Att SD:s politik skulle bidra till någon lösning på integrationsproblematiken är dock högst otroligt. Snarare bidrar den retorik som den här typen av partier använder sig av till att ytterligare polarisera samhället. Med det är inte sagt att några problem ska förtigas, men kritiken ska vara nyanserad och inte genomsyras av svepande formuleringar om stora och ytterst hetrogena folkgrupper.

Per Bauhn formulerar på ett träffande sätt varför SD snarare är en del av problematiken än erbjuder någon lösning.

”Sverigedemokraternas syn på individ och tillhörighet är påfallande lik islamisternas. För de militanta islamisterna finns inget utrymme för möjligheten att både vara muslim och anhängare av ett sekulärt samhälle. Liksom SD håller sig islamisterna med en hotbild. De känner sig ständigt kränkta och utmanade av det sekulära samhällets friheter. Liksom SD ser de detta samhälle som svagt och dekadent och i behov av moralisk uppryckning”.

Ett kritiskt förhållningssätt och en vital diskussion måste genomsyra även integrationspolitiken. Det perspektiv som SD står för är dock grvovt förenklat och skulle bara skapa än större klyftor i samhället. Vi från de etablerade partierna måste helt enkelt bli bättre på att bemöta den här typen av retorik. Vi får inte heller vara rädda för att markera mot krafter som inte står på demokratisk grund, även om dessa skulle utgöras av människor med annan etnisk bakgrund. Det handlar helt enkelt om att värna de universella värden som förvaltas av den västerländska humanismen och som finns uttryckta i de mänskliga rättigheterna. Vi får aldrig bli relativistiska i strävan efter att vara toleranta. Det finns helt enkelt idéer och värden som ett frihetligt samhälle måste avvisa.  Detta görs bäst genom att hävda en enhetlig lagstiftningen och och den mesta form av särbehandling bör starkt ifrågasättas. I ett globaliserat samhälle är det dock av yttersta vikt att dialog och ömsesidig förståelse ligger till grund för ett samhälle präglat av fredlig samexistens.

Hägglund har satt fingret på något viktigt.

Göran Hägglund har lyckats starta en av de mest uppfriskande debatterna i det svenska offentliga rummet på längre. I kvällens debatt står det tydligt klart att ett politiskt och kulturellt vänster/liberalt-etablissemang står emot ett frihetligt borgetligt alternativ. Att göra reell politik av denna inriktning är någon av de viktigatse uppgifter som svensk kristdemorati har idag.

Att liberala och vänstervridna politiker, akademiker och kulturpersonligheter blir upprörda är bara ett tecken på att Hägglund artikel på DN-debatt, satt fingret på något viktigt.

Ytterst handlar detta om att folk har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga.

Vi i alliansen talar mycket och gärna om frihet från höga skatter och regleringar, och det ska vi göra. Men riktig frihet innefattar också rätten att slippa få sitt privata liv påpassat och tillrättalagt av finskrittande ideologer. Om detta talar vi alltför sällan.

Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är.

Civilsamhället – grunden för både trygghet och frihet.

I takt med att  moderaterna mer och mer tycks anamma den skattefinsnsierade välfärdsstatens grundprinciper, blir det allt tydligare att Kristdemokraterna är det enda parti som på allvar vågar stå upp för det civila samhället. Detta uppmärksammas idag av Johan Wennerström som skriver att

”…det är fortfarande väsentligt att värna om de små civila plattformar som stödjer oss på sätt som staten inte kan. Och det är fortfarande viktigt med en politisk kraft som principiellt, och med tydlighet, står upp för den lilla världen.

Fröet till en ny sådan kraft tycks nu finnas i kristdemokratin. Göran Hägglund har visat att han sympatiserar med människors vilja att också bli lämnade ifred av makten där ovan”.

Det kan inte nog betonas hur viktig roll kristdemokratin spelar i arbetet för ett frihetligare Sverige. Vi bör inte vara rädda för att ifrågasätta den offentliga välfärdsstatens logik. Det handlar i grunden om att öka det civila samhällets utrymme på bekostnad av det offentliga. Staten bör helt enkelt rulla tillbaka sin makt till förmån för vanliga mnänniskors inflytande över sin vardag. Därför är det viktigt att vi vågar stå upp för de små gemenskaperna och det civila samhällets betydelse för både människors materiella och andliga välbefinnande. Trygghet och frihet förutsätter varandra, men tyvärr kan staten ofta vara ett hinder för att omsätta dessa värden i praktiken.

Förebygg kriminalitet – men bekämpa den också!

För ett par veckor sedan härjade ungdomsgäng i delar av Göteborg där rutor krossades och bilar brändes. I helgen hände samma sak i Uppsala och även Malmö har drabbats av liknande ”ligism”. Vänstervridna akademiker och politiker brukar förklara dessa illdåd med avsaknaden av offentlig välfärd i form av exempelvis fritidsgårdar. Detta är att djupt förenkla problematiken. Sverige har en av de mest generösa välfärdsstaterna i världen, både vad gäller att pressa medborgarna på skattemedel och att slösa med desamma. Mer av den strategin är knappast botemedlet mot händelser som i Göteborg eller Uppsala.

Sant är dock att missnöje växer ur social misär och arbetslöshet. Därför är det av yttersta vikt att bekämpa utanförskap och social instabilitet. Detta gör vi genom en jobbskapande politik och ett skolväsende där ordning och reda råder och där man följer upp och mäter kunskapsutvecklingen hos eleverna. Den kanske viktigaste åtgärden för att förhindra  den normlöshet som ligger till grund för händelser som dessa är också att stärka familjens roll i samhället. Svensk familjepolitik har i över 70-års tid konsekvent lyft mer och mer ansvar för barns uppfostran från familjen och det civila samhället till skolan och andra offentlig institutioner. Denna utvecklingen är förhoppningsvis numera bruten i och med att Sverige har en borgerlig regering med kristdemokratiskt inflytande. Utvecklingen mot ett familjevänligare samhälle är dock lång och har bara börjat.

Vad som också är viktigt att ta fasta på är att kriminalitet och skadegörelse aldrig kan reduceras eller ursäktas med sociala missförhållanden. Kriminalitet kan förebyggas, men brott är brott och ska behandlas därefter. Staten får aldrig abdikera från sin roll som upprätthållare av lag och ordning. Arbetet för att bekämpa socialt och ekonomiskt utanförskap får inte ställas i motsats till brottsbekämpning, utan båda delar måste finnas med. När situationer som de i Göteborg och Uppsala uppstår måste de resurser som behövs för att återställa ordningen sättas in och dåden måste få påföljder. Den insikt ligger också till grund för KDU: senaste kampanj: Lag och ordning – ska det vara så svårt?