Ta chansen och få Fredspriset!

Det är titeln på den kampanj för frihandel som KDU har startat. Kampanjhemsidan går att hitta här. På sidan finns ett diplom för utskrift avsett för alla vi som stödjer frihandel och utvecklingsländers möjligheter att ta sig ur fattigdom genom handel.  Detta är att göra en verklig insats för både fred och välstånd i världen. En sådan insats är därför värt ett fredspris!

På kampanjhemsidan skrivs bl.a. att

”Frihandel lyfter utvecklingsländer ut ur fattigdom och stärker världsfreden!
I ekonomiska världskriser är det lätt att länder förordar protektionism istället för frihandel.
Detta tycker vi i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet är fel!
KDU vill verka för frihandel i världen och tycker att Sverige på ett bättre sätt än idag bör prioritera dessa frågor.
Därför är KDU mycket kritiskt till de höga tullar som EU och USA har mot världens minst utvecklade länder!”

Uppmärksamheten kring SD.

Det torde inte ha undgått någon att Sverigedemokraterna den senaste tiden har uppmärksammats mycket. Det är kanske inte så konstigt att ett parti som aspirerar på att ta plats i riksdagen ges utrymme, fast ibland kanske onödigt mycket utrymmes ges åt detta förhållandevis lilla parti. För en tid sedan valde t.ex. SVT:s debatt att ägna ett helt program åt att diskutera huruvida det var rätt eller fel av Aftonbladet att inte låta SD annonsera i tidningen. En del dagstidningar valde också att ägna både ledarsidor och hela uppslag åt den artikel som SD:s partiledare fick publicerad i Aftonbladet förra veckan. Inget av detta kanske är helt fel, men man kan i alla fall diskutera hur exempelvis SVT väljer att prioritera.

Hur som helst så tycks SD:s syn på invandring gillas av en allt större väljargrupp. Enligt en färsk undersökning anser hela 18% att det skulle vara bra att ha SD i riksdagen. Mediernas mycket onyanserade sätt att rapportera kring integrationspolitiken och de ”problemområden” som associeras med dessa bidrar säkerligen till detta. De etablerade partierna har också misslyckats i debatten och den arroganta attityd som man mött SD med har troligtvis bidragit till att får SD att framstå som martyrer. Att SD:s politik skulle bidra till någon lösning på integrationsproblematiken är dock högst otroligt. Snarare bidrar den retorik som den här typen av partier använder sig av till att ytterligare polarisera samhället. Med det är inte sagt att några problem ska förtigas, men kritiken ska vara nyanserad och inte genomsyras av svepande formuleringar om stora och ytterst hetrogena folkgrupper.

Per Bauhn formulerar på ett träffande sätt varför SD snarare är en del av problematiken än erbjuder någon lösning.

”Sverigedemokraternas syn på individ och tillhörighet är påfallande lik islamisternas. För de militanta islamisterna finns inget utrymme för möjligheten att både vara muslim och anhängare av ett sekulärt samhälle. Liksom SD håller sig islamisterna med en hotbild. De känner sig ständigt kränkta och utmanade av det sekulära samhällets friheter. Liksom SD ser de detta samhälle som svagt och dekadent och i behov av moralisk uppryckning”.

Ett kritiskt förhållningssätt och en vital diskussion måste genomsyra även integrationspolitiken. Det perspektiv som SD står för är dock grvovt förenklat och skulle bara skapa än större klyftor i samhället. Vi från de etablerade partierna måste helt enkelt bli bättre på att bemöta den här typen av retorik. Vi får inte heller vara rädda för att markera mot krafter som inte står på demokratisk grund, även om dessa skulle utgöras av människor med annan etnisk bakgrund. Det handlar helt enkelt om att värna de universella värden som förvaltas av den västerländska humanismen och som finns uttryckta i de mänskliga rättigheterna. Vi får aldrig bli relativistiska i strävan efter att vara toleranta. Det finns helt enkelt idéer och värden som ett frihetligt samhälle måste avvisa.  Detta görs bäst genom att hävda en enhetlig lagstiftningen och och den mesta form av särbehandling bör starkt ifrågasättas. I ett globaliserat samhälle är det dock av yttersta vikt att dialog och ömsesidig förståelse ligger till grund för ett samhälle präglat av fredlig samexistens.

Hägglund har satt fingret på något viktigt.

Göran Hägglund har lyckats starta en av de mest uppfriskande debatterna i det svenska offentliga rummet på längre. I kvällens debatt står det tydligt klart att ett politiskt och kulturellt vänster/liberalt-etablissemang står emot ett frihetligt borgetligt alternativ. Att göra reell politik av denna inriktning är någon av de viktigatse uppgifter som svensk kristdemorati har idag.

Att liberala och vänstervridna politiker, akademiker och kulturpersonligheter blir upprörda är bara ett tecken på att Hägglund artikel på DN-debatt, satt fingret på något viktigt.

Ytterst handlar detta om att folk har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga.

Vi i alliansen talar mycket och gärna om frihet från höga skatter och regleringar, och det ska vi göra. Men riktig frihet innefattar också rätten att slippa få sitt privata liv påpassat och tillrättalagt av finskrittande ideologer. Om detta talar vi alltför sällan.

Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är.

Civilsamhället – grunden för både trygghet och frihet.

I takt med att  moderaterna mer och mer tycks anamma den skattefinsnsierade välfärdsstatens grundprinciper, blir det allt tydligare att Kristdemokraterna är det enda parti som på allvar vågar stå upp för det civila samhället. Detta uppmärksammas idag av Johan Wennerström som skriver att

”…det är fortfarande väsentligt att värna om de små civila plattformar som stödjer oss på sätt som staten inte kan. Och det är fortfarande viktigt med en politisk kraft som principiellt, och med tydlighet, står upp för den lilla världen.

Fröet till en ny sådan kraft tycks nu finnas i kristdemokratin. Göran Hägglund har visat att han sympatiserar med människors vilja att också bli lämnade ifred av makten där ovan”.

Det kan inte nog betonas hur viktig roll kristdemokratin spelar i arbetet för ett frihetligare Sverige. Vi bör inte vara rädda för att ifrågasätta den offentliga välfärdsstatens logik. Det handlar i grunden om att öka det civila samhällets utrymme på bekostnad av det offentliga. Staten bör helt enkelt rulla tillbaka sin makt till förmån för vanliga mnänniskors inflytande över sin vardag. Därför är det viktigt att vi vågar stå upp för de små gemenskaperna och det civila samhällets betydelse för både människors materiella och andliga välbefinnande. Trygghet och frihet förutsätter varandra, men tyvärr kan staten ofta vara ett hinder för att omsätta dessa värden i praktiken.

Förebygg kriminalitet – men bekämpa den också!

För ett par veckor sedan härjade ungdomsgäng i delar av Göteborg där rutor krossades och bilar brändes. I helgen hände samma sak i Uppsala och även Malmö har drabbats av liknande ”ligism”. Vänstervridna akademiker och politiker brukar förklara dessa illdåd med avsaknaden av offentlig välfärd i form av exempelvis fritidsgårdar. Detta är att djupt förenkla problematiken. Sverige har en av de mest generösa välfärdsstaterna i världen, både vad gäller att pressa medborgarna på skattemedel och att slösa med desamma. Mer av den strategin är knappast botemedlet mot händelser som i Göteborg eller Uppsala.

Sant är dock att missnöje växer ur social misär och arbetslöshet. Därför är det av yttersta vikt att bekämpa utanförskap och social instabilitet. Detta gör vi genom en jobbskapande politik och ett skolväsende där ordning och reda råder och där man följer upp och mäter kunskapsutvecklingen hos eleverna. Den kanske viktigaste åtgärden för att förhindra  den normlöshet som ligger till grund för händelser som dessa är också att stärka familjens roll i samhället. Svensk familjepolitik har i över 70-års tid konsekvent lyft mer och mer ansvar för barns uppfostran från familjen och det civila samhället till skolan och andra offentlig institutioner. Denna utvecklingen är förhoppningsvis numera bruten i och med att Sverige har en borgerlig regering med kristdemokratiskt inflytande. Utvecklingen mot ett familjevänligare samhälle är dock lång och har bara börjat.

Vad som också är viktigt att ta fasta på är att kriminalitet och skadegörelse aldrig kan reduceras eller ursäktas med sociala missförhållanden. Kriminalitet kan förebyggas, men brott är brott och ska behandlas därefter. Staten får aldrig abdikera från sin roll som upprätthållare av lag och ordning. Arbetet för att bekämpa socialt och ekonomiskt utanförskap får inte ställas i motsats till brottsbekämpning, utan båda delar måste finnas med. När situationer som de i Göteborg och Uppsala uppstår måste de resurser som behövs för att återställa ordningen sättas in och dåden måste få påföljder. Den insikt ligger också till grund för KDU: senaste kampanj: Lag och ordning – ska det vara så svårt?

Den konstnärliga frihetens gränser.

Konst skall provocera och väcka debatt brukar det heta i kulturradikala kretsar. Visst finns det en poäng i detta, men provokation kan inte vara ett mål i sig och framförallt kan inte konsten och kulturen avskärmas från det övriga samhället och bli någon form av skyddad verkstad där det övriga samhällets spelregler kan åsidosättas i den konstnärliga frihetens namn.

I dagarna pågår rättegången mot den konstfackelev som tidigare i år iscensatte ett mentalt sammanbrott och blev intagen för tvångsmedicinering. Denna elev påstår sig inte ha vetat om att detta kunde ses som en brottslig handling och anser sig heller inte ha velat provocera. Hur vederbörande kunde tro att det hon gjorde var helt lagligt är ju ytterst märkligt, men vissa debattörer går längre och hävdar att denna typ av provokationer är något sunt i sig även om de leder till åtal och dom. Lars Wilks anser att ” Konsten i domstol, ja då är det härliga tider, strålande tider!” Man kan undra vilken nästa grupp som ska tillåtas bryta mot lagar och regler ska bli, enligt Wilks? Ska en samhällsvetare tillåtas ringa till polisen och falsklarma för att som en del i ett forskningsprojekt blottlägga brister inom polisväsendet? En ekonom kanske ska bli hyllad för att han/hon ägnar sig åt skattefusk för att påvisa brister och kryphål i nuvarande lagstiftning? Få skulle nog påstå att detta är en önskvärd utveckling. Det finns helt enkelt ingen anledning till varför andra normer och regler ska gälla konstnärer än övriga medborgare.

Förutom denna principiellt viktiga invändning mot lagöverträdelser i konstens namn, kan man också ifrågasätta vari den konstnärliga stringensen i ett sådant här tilltag ligger. Ingenstans, är svaret från en lekman som undertecknad, men jag är väl inte kvalificerad att delta i diskussionen kring detta i kulturradikalernas ögon. Jag tillhör ju inte någon kulturelit och har inte studerat vid Konstfack.

Kalle Bäck

Artisterna alltjämt i kläm

Att den moderna tekniken gör musik och andra kulturyttringar påtagligt mycket mer tillgängliga vet vi redan, liksom att illegal nedladdning är ett stort problem för artister och andra kulturskapare. Även om man kan argumentera för att musiker etc. i slutändan tjänar på att deras verk laddas ner utan ersättning, så är det centrala enligt min uppfattning att skydda upphovsmännens makt över sina egna verk. Vill man inte få sin musik nedladdad ”gratis” så ska man inte behöva det och det är lagstiftarnas moraliska skyldighet att skydda upphovsmännens från denna typen av intrång. Vill en artist göra sitt verk tillgänglig gratis så finns alla möjligheter för vederbörande att göra detta, men vill man inte ska man slippa.

Den rent tekniska utvecklingen, med mer tillgänglighet in någon form över nätet, går dock inte att stoppa, varför nya lösningar måste till. Spotify har av många uppfattats som lösningen på problemet. Magnus Uggla kom nyligen med ett uppfriskande inlägg, där han påpekar hur lite av intäkterna därifrån som kommer artisten till godo. Samma skivbolag som stämmer Pirate Bay för att ”skydda artitserna” säljer nu ut deras musik till vrakpris på Spotify.

Är det inte Pirate Bay som ser till att artisterna berövas sina inkomster så är det skivbolagen. Tragiskt att se hur upphovsmännen än en gång kommer i kläm. Det finns inga gratisluncher, även om några hävdar det.

Ett lågvattenmärke i kulturdebatten.

Sommarens lågvattenmärke i kulturdebatten stod socialisten och kulturradikeln Åsa Linderborg för, då hon i skvallerblaskan Aftonbladet (som jag av princip inte länkar till) för ett par dagar sedan på ett oförskämt sätt försökte klumpa ihop Göran Hägglunds rikstingstal med nazismen. KDU:s Charlie Weimers och David Högberg har redan skrivit en bra replik, där de avslöjar Linderborgs elitistiska kultursyn. Linderborg menar att de breda massorna ska ledas av liten elit av kulturradikaler som ska frigöra de oupplysta vanliga människornas från de bojar som traditionella kulturyttringar  utgör. Kulturen ska helt enkelt vara ett vapen i Linderborgs socialistiska/kommunistiska samhällsomdaning. Hon drömmer sig också tillbaka till Weimarrepublikens dagar då den ädla kampen för kulturradikalism fördes av intellektuella och konstnärer, som sedan tystades efter Hitlers maktövertagande. Göran Hägglund skulle på så vis utgöra samma funktion i dagens Sverige som nazisterna gjorde i dåtidens Tyskland. Plumpt, dumt och idiotiskt.

Jämförelsen haltar inte, den är fullkomligt absurd. Weimers och Högberg formulerar detta på ett bra sät:

”Dagens klimat av pseudoradikalitet, där kulturdebattörer och kulturutövare låtsas revoltera samtidigt som de egentligen bara följer rådande paradigm inom kultursfären, gör kulturen till något som utövas av eliten för eliten, med syftet att få en klapp på axeln av samma elit”.

Det kulturetablissemang som närs av skattepengar och ”skapar kultur” som inte gagnar någon annan än sig själv, har inget som helst med något sunt och ädelt ifrågasättande av det rådande kulturella klimatet att göra. Det rör sig bara om en liten klubb för inbördes beundran, vars mål är att tala om för vanliga människor att deras sätt att leva och se på livet och tillvaron är fel. Detta ”rådande paradigm inom kultursfären” utgör ett hinder för vanliga människor att tillägna sig kultur. Linderborg och hennes gelikar fjärmar helt enkelt kulturen från vanliga människor, tvärtemot vad Hägglund står för. Men i Linderborgs värld vet hon och kultureliten naturligtvis bättre än de breda kulturtörstande massorna.

Linderborg nyttjar också ett gammalt fult knep som vänsterdebattörer ofta tar till i jakten på provokation och brist på argument. Den som inte delar hennes syn ska pådyvlas fascistiska/nazistiska åsikter. Per Ahlmark har på ett träffande sätt beskrivit detta i ”Vänstern och tyranniet”. Att dra paralleller till tredje riket är att trivialisera de ohyggliga brott mot mänskligheten som där begicks. En person som påstår sig vara historiker och som t.o.m. lyckats doktorera i ämnet borde veta bättre. Snarare är det Linderborg som har en totalitär syn på kulturdebatten; när någon utanför de egna socialistiska kulturradikala leden blandar sig i diskussionen ska de stämplas ut! Hoppas, men jag tror dessvärre inte, att vi slipper fler lågvattenmärken av det här slaget i framtiden.

Se upp för domedagsprofetior.

Lågkonjunkturen lägger sordin på samhällsekonomin i stort och arbetslösheten ligger på alldeles för höga nivåer. Skräckrubrikerna om den ekonomiska utvecklingen har duggat tätt under snart ett år. Inte konstigt att vanliga arbetande människor och näringsidkare har en mörk syn på ekonomin. Ett välbehövligt och balanserat påpekande görs dock på dagens DN-debatt. Anders Bolling påpekar att även om den ekonomiska nedgången drabbar de som blir arbetslösa och utgör ett avbräck i tillväxten och jobbskapandet så innebär detta inget större hot mot ekonomin på sikt. Paralleller till krisen på 1990-talet kan dras, menar Bolling.

”Som synes har Sveriges välstånd ökat kraftigt. Krisen i början av 1990-talet syns som en liten nedåtböj, och den nuvarande krisen kommer att visa en motsvarande dipp. Man kan här läsa ut att Sverige med det värsta scenariot, drygt sex procents negativ tillväxt i år, kommer att backa till ungefär 2005 års nivå innan det vänder upp igen. Fattigare än så blir vi inte”.

Detta perspektiv är viktigt att ha med sig för offentliga beslutsfattare och andra makthavare. De jämförelser som gjorts med 1930-talets djupa depression haltar, för att uttrycka det milt. Historien visar också att kriser inte måste vara något negativt på sikt, utan de föder ofta kreativitet och rationaliseringar av den befintliga ekonomin. Med all respekt för den utsatthet för både arbetslösa individer och fattigare länder som en global ekonomisk recession kan skapa, så ska man dock akta sig för domedagsprofetior. Jag lyssnade i höstas på ett seminarium anordnat av Utrikespolitiska Föreningen där en LO-ekonom spekulerade kring att ”marknadsideologin” (läs kapitalismen  och marknadsekonomin) nu kunde vara på väg att dö. Det är just den typen av resonemang och förhastade slutsatser som vi bör akta oss för, liksom protektionism och mer regleringar.  Världen kommer inte gå under av den här lågkonjunkturen heller och tecken finns på att utvecklingen på en del håll redan nått botten och Stockholmsbörsen har exempelvis redan återhämtat sig.

Realismen är central.

Debatten kring ungdomsförbundens roll i politiken pågår för fullt. Ett intressant inlägg i frågan publicerades idag här. Poängen som skribenten, och tillika LUF:aren Erik Scheller, gör är att de politiska ungdomsförbunden har sig själva att skylla för att man inte alltid tas på allvar och inte tillåts delta i debatten på lika villkor som sina moderpartier eller andra opinionsbildande organisationer. Så länge ungdomsförbunden, vilket SSU är ett praktexempel på, ägnar sig åt att huvudsakligen komma med nya förslag på offentliga utgifter och inte på ett seriöst prioriterar och preciserar hur man vill fördela resurser, riskerar man att marginalisera sig själva.

Varje seriös politisk organisation måste visa på att det finns någon form av realism i de förslag man lägger fram. Idealismen måste naturligtvis också finnas med, liksom den ideologiska kompassen och förbundets/partiets grundvärderingar. Ytterst måste dock avvägningar ständigt göras mellan vad man VILL åstadkomma och vad som KAN åstadkommas. Vill ungdomsförbunden bli tagna på allvar så bör båda dessa aspekter finnas med i diskussionen. Det är min bestämda uppfattning att denna insikt finns i dagens KDU på ett tydligt sätt. Vill man göra reell skillnad måste politiken innehålla ett stort mått av realism.